Ett hål i mitt hjärta 2004

Jag har hört att Moodysson gjort en ny film. Mycket naket, väldigt närgånget, lite knark, stor sorg, dogmakaraktär, drag av dokusåpa, en del våld… Jag är med. Jag förstår. Jag vill se… Tror jag. Men filmen är inte så. Den befinner sig bara i någon hundradelssekund här och där inom mina referensramar. Resten är utanför det gränsland jag skapat för att begripa min omvärld.

En amatörporrfilmsinspelning står i fokus. Den unga Tess (Sanna Bråding) penetreras av inte fullt så unga män (Goran Marjanovic och Thorsten Flinck), deras kroppsvätskor och lite till i en lägenhet på dryga 20 kvm. Närgångna operationsscener visar hur ett par blygläppar förminskas ackompanjerat till det stönande ljudet från filminspelningen hemma i vardagsrumssoffan. En tonårsson (Björn Almroth) ligger i sin säng i rummet intill och tvingas lyssna på hur hans far (Flinck) kräver ytterligare uttänjda hål på den unga flickan i soffan som satt sitt hopp till droger och någon kur bedövningssalva. Då och då infälls scener av lek med barbiedockor och könsattrapper. Här släpps hämningarna ytterligare och våldet tilltar.

I pojkrummet är persiennerna är nedfällda och i taket hänger en snara, musiken i hans lurar dånar för att överrösta vad som verkar vara hela livet utanför. Man önskar honom gång på gång bort från filmen och någon slags förskoning i likhet med den man känner för Tess underliv som brottas med männen ute i soffan.

”Det är ok och skratta”, uppmanar Moodysson själv på presskonferensen efteråt. ”På många sätt är filmen en komedi.” Goran och Sanna verkar vara de enda som tar uppmaningen på allvar. De förklarar fnittrandes hur rolig filmen var att spela in och hur fint och fantastiskt allt är. Vi som just tittat på den, sitter förstummade och undrar nog alla vad det är som är så roligt. Thorsten Flinck anländer några minuter senare. Han samlar upp en del av det allvar, som nyss förlöjligats bort av de övriga. Även Flinck kommer dock tillbaka till att filmen inte bara är svart, utan att det finns en spricka av något positivt hos karaktärerna, och att det är det som man ska tas fasta på.

Ok. Filmen skildrar också en längtan och ett beroende. Som en undulat flyger tillbaka till sin bur trots att dörren är öppen och den har möjlighet att ge sig av återvänder skådespelarna gång på gång till sin destruktiva tillvaro. Kan det ha varit det Thorsten menat? Eller matkriget, var det då det var så kul att man inte kunde hålla sig för skratt. Det är ju verkligen askul att se hur någon som nyss hotats till livet får sin mun proppad med diverse matrester som nyss kastats omkring i rummet. Jättekul, verkligen.

Hm, filmen ska betygsättas också. En trea, kanske. För att filmen är så välgjord och skådespelarinsatserna når över det vanliga. Framförallt all beundran till Sanna, som gör allt det där man inte riktigt kunnat föreställa sig att hon skulle kunna (och ingen annan heller för den delen). Eller en fyra för att den är så minnesvärd, så definitiv. För att det gått fyra dagar sen jag såg den och ännu inte får bort bilderna från näthinnan. Oavsett vad den tilldelas är det inte ett betyg på vad den ger mig: mardrömmar, migrän och äckelkänslor, utan på filmens sätt att tränga in, medvetandegöra allt man vill hålla utanför och för att ge någonting tillbaka till de fyra på duken som utelämnat så mycket till oss som tittar. Och en sak till: Ni som tror att det här kan vara ballt, att det kommer pirra till i byxorna av sexscenerna och alla tabun. Det gör det inte. Ta med en spypåse om du vill vara på den säkra sidan.