Fast & Furious 2009

Att gnälla över bristen på substans i "Fast and Furious" är som att sparka in ett öppet mål för en fotbollspspelare - föga utmanande men nödvändigt. För den fjärde installationen av motorrunkarnas favoritfranchise har knappast lärt sig av gamla misstag. Så länge det finns en betalande publik kommer den fortsätta puttra på i gamla invanda hjulspår.

Men det börjar faktiskt riktigt spännande med en fläskig actionscen som involverar flera fordon som gör halsbrytande övningar, Vin Diesel i en sportbil och en skenande lastbil med Michelle Rodriguez fastklängd på släpet. När introt når sitt klimax i en rejäl explosion har man dessvärre redan avverkat det bästa.

Åtta år efter premiären på den ursprungliga "The Fast and the Furious" låter man de tre huvudkaraktärerna Brian O Conner (Paul Walker), Don Toretto (Diesel) och Letty (Rodriguez) återförenas. Någon på marknadsföringsavdelningen tyckte att det var en fräsig idé att slå mynt av skådespelarnas comeback på filmens officiella poster med taglinen "New Model. Original parts". Ett lakoniskt budskap som i kombination med den resignerade hållningen hos de affischposerande (Rodriguez och Walker ser märkbart apatiska ut)sammanfattar filmens kvaliteter på ett synnerligen stringent och oavsiktligen ironiskt sätt.

Manusförfattarna och den återvändande regissören Justin Lin (som tidigare kokade ihop seriens tredje och mest sågade del "Tokyo Drift") bryr sig inte om petitesser som karaktärsutveckling eller sammanhängande logik i sin uppenbara iver föra handlingen vidare till nästa vilda biljakt . Brians polisgrupp är ute efter att infiltrera och sätta dit en maffiagangster som dealar med droghandel i mångmiljonklassen och gäckar lagen med sportbilsåkande kurirer. När någon av kurirerna dödar Dons flickvän Lettie bestämmer sig den hårdföre racerbusen att infiltrera samma gäng för att utkräva hämnd.

Eftersom O Conner i seriens andra del började arbeta för polisen och Toretto fortfarande tjänar uppehället som fortkörande kriminell är en sammandrabbning mellan de två före detta streetracerpolarna är oundviklig. Efter lite machogruff bestämmer de sig dock, förutsägbart nog för att arbeta mot samma mål. Vägen dit kryssar hejvilt mellan logiska luckor av Grand Canyonmagnitud (Man skulle vilja se det polisdistrikt som anser att det är acceptabelt att köra 300 kilometer i timmen genom fullsmäckade stadsgator för att öva inför en biltävling) och alltför snabbklippta och enahanda actionscener.

På det visuella planet är filmen färgsprakande livlig med koreograferad bilförstörelse och medvetna kameraplaceringar. Men till den grusiga coolheten i Tarantions "Death Proof" är det långt. FF förblir en camp actionsaga för fjortisar med trimmade mopeder. Enkelspårig och i grunden harmlös trots sin infantila devis att grabbig gemenskap går före lagen. Påfallande ofta slirar en underhållande underström av dold homoerotik mellan den poänglösa exploateringen av blottade kvinnorkroppar och tjejhångel. En komponent som motverkas med hjältarnas extremt framkrystade flörtscener med filmens modellbrudar.

Filmens största frontalkrock är dock att man inte nöjt sig med att klämma in muskelberget Vin Diesel bakom en ratt utan att man även ger sig på företaget att tvinga fram känslor ur hans ansikte. Bredbent och stoisk står bjässen och kämpar med det unkna manusets krävande känsloyttringar. Resultatet är en konstant fårad bulldogfejja. Å andra sidan - vem behöver mimik när det går att håva in stålar med ett par uttrycksfullt överdimensionerade biceps?