Fast & Furious 5 2011

Det ska sägas på en gång: actionscenerna i "Fast & Furious 5" är spektakulära. Överdrivna, adrenalinpumpande, utförda med kirurgisk precision och påkostade över alla rimliga gränser. Man befinner sig, från ruta ett, i en fotorealistisk version av TV-spelet GTA, här ödslas inte tid på något förspel alls. "Pang på" är ett för klent uttryck för att beskriva hur den här filmen angriper tittaren; man får en mindre vätebomb upptryckt i fontanellen innan man har hunnit slå sig ned ordentligt i biofåtöljen.

Och helt klart kan det finnas något befriande, snudd på förlösande, med genrefilmer av den här sorten som inte på något sätt ber om ursäkt för sin existens eller sitt uppdrag, som inte för en sekund hymlar med att det här ska röjas bortom all sans och logik från förtext till eftertext utan en enda sekunds eftertanke. Man kan köpa en sådan approach när råöset är så pass välgjort som i "Fast & Furious 5", och mot bakgrunden att filmserien är oförskämt ekonomiskt framgångsrik, inte bara i USA. Filmskaparnas incitament att spränga alla tidigare rekord i explosioner, vansinnesbilfärder och beväpnade alfahannar för att tillfredställa den på konceptet redan frälsta publiken har betalat sig tusenfalt på box office, och det är alltså en ordentlig åktur som de bjuder tillbaka på som tack. Både bildligt och bokstavligt talat. Jobbet är utfört.

Storyn? Gänget ska råna en storgangster i Rio De Janeiro samtidigt som de undviker att bli fångade av bängen.

Actionscenerna är spektakulära. Problemet med den här filmen är resten. Måste det vara så? Man har sett det hundra miljoner gånger förut och kommer givetvis att få se det hundra miljarder gånger till, men helt omöjligt kan det ändå inte ha varit för manusförfattare och regissör att undvika åtminstone de allra mest utslitna klichéerna, att i dialogscenerna sikta på att man som åskådare inte ska behöva rodna mer än... jamen, fyra gånger? Särskilt som "Fast & Furious 5" efter en öronbedövande första akt faktiskt en stund sackar ned ordentligt i tempo i ett försök att utveckla en sorts karaktärsfördjupning - generöst definierat och ofta med ohyggligt sentimentalt klet som ackompanjerande effekt - och går vilse i en halvhjärtad strävan att etablera en streetsmart och kul "Oceans Eleven" eller "The Italian Job"-dynamik mellan huvudkaraktärerna. Utan en enda rolig replik.

Enkelt uttryckt: När filmen nu tar över två timmar (!) på sig att rulla färdigt, kan vi inte förskonas från de partier som inte innehåller action? Befinner jag mig på Burger King så är jag här för att käka burgare. Alla vill ju samma sak! Å andra sidan, när skådespeleriet, dialogen och storyn är så usel som här så når man kanske ändå önskad effekt, eftersom jag som tittare vrider mig i plågor under alla lugna passager och bara vill spola fram till nästa actionscen. Belöningen blir då så mycket större när det väl brakar loss. Det finns en annan filmgenre som använder den dramaturgiska tekniken, men de produktionerna jobbar i regel med mindre budget och får aldrig svensk biopremiär.

Vin Diesel har för övrigt hunnit fylla fyrtiotre och ger trots sin broilerfysik ett lite gubbigt och slött intryck. Om man dessutom som här ställer honom bredvid mutanten Dwayne "The Rock" Johnson framstår han genast som en mindre säck potatis. Men Vins fans behöver inte oroa sig; han får figurera ensam i helbild så många gånger ändå, iförd vita linnen och sluddrandes stentuffa oneliners med sin grötiga basstämma, att det inte råder någon tvekan om hur cool han fortfarande är. Det är tur det, för det här lär inte vara det sista vi ser av "Fast & Furious"-serien. Den säljer ju som smör.

Och actionscenerna är spektakulära.