Fear Street Part Two: 1978 2021

Se upp, Ryan Murphy! “American Horror Story” har fått en rejäl rival inom den populärkulturella skräckgenren och det är Leigh Janiaks filmatisering av R.L. Stines “Fear Street”-böcker. Del ett som utspelade sig 1994 var en trevlig överraskning och tvåan, en prequel som tar plats 1978, behåller samma kvalité. Där den första tog sikte på 90-talets slasher-era så blickar den här tillbaka på sommarlägertrenden som regerade på bioduken i slutet av 70-talet/början på 80-talet.

 

“Fredagen den 13:e” och “Sleepaway Camp” kommer automatiskt att tänkas på men även om här finns subtila referenser i form av karaktärer och inte minst mode så fortsätter “Fear Street” gå sin egen väg med historien om Sarah Fier. Nämnd legend avrättades efter häxanklagelser på 1600-talet och därefter har diverse invånare i småstaden Shadyside blivit besatta av hennes ande under åren och begett sig ut på mordmassakrer.

 

Filmen tar vid där den första avslutades och överlevarna frågar ut kvarterets enstöring (Gillian Jacobs) om vad som egentligen hände den där sommaren 1978 på Camp Nightwing. Där följer vi två systrar - mobbade men kaxiga Ziggy (Sadie Sink, “Stranger Things”) och hennes överambitiösa storasyster Cindy (Emily Rudd). När Fiers vrede drabbar lägret och startar ännu ett blodbad försöker systrarna klura ut hur de ska stoppa eländet.

 

Liksom första filmen är detta en lagom konventionell slasher med några välkomna övernaturliga inslag. Men samtidigt är det ingen parodi med en Jason-kopia (liksom underskattade “The Final Girls”) eller ett smörgåsbord där alla möjliga genreingredienser ska klämmas in (som “American Horror Story: 1984”). Fokuset ligger på systrarna, deras relation och respektive problem kring utanförskap och prestationsångest. Här finns en ganska fyndig liknelse mellan en paranormal förbannelse och den att bli fast i ens hemstad utan framtid.

 

Ett imponerande öga - och öra - för detaljer gör att 1970-talskänslan snabbt infinner sig även om de ständiga musikombytena blir stundtals distraherande. Detta gällde även första “Fear Street” och ett annat återkommande, mindre problem är dess svajiga oförmåga att bestämma sig för en stil och rytm. I finalen blir det obekvämt rått och brutalt, något som kanske inte helt rimmar med R.L. Stines ungdomsböcker.

 

Men samtidigt är det otroligt befriande att se den här typen av film lägga den dramatiska tyngden på sina två sympatiska hjältinnor samtidigt som den vågar vara våldsam, blodig och leka med såväl klyschor som stereotyper. Filmreferenser (inte minst till “Carrie”) och mild humor i kombination med proffsig klippning och foto skapar stabil underhållning som bör tillfredsställa de flesta fans av genren. Kreativ bonuspoäng för att skapa en av sina spännande sekvenser kring en mulltoa!