Fear Street Part Three: 1666 2021

När regissören Leigh Janiak avrundar sin trilogi baserad på R.L. Stines “Fear Street”-böcker får vi två filmer i en och det är tydligt att vi har att göra med en ny pionjär inom skräckgenren. Sällan om aldrig har fans av genren belönats med ett sådant kul format som vågar vara annorlunda och samtidigt flirta högljutt med några av våra mest älskade klassiker.

 

Här överger man de två första filmernas tydliga slasher-prägel och skildrar en häxjakt i koloniby på 1600-talet. Det är så kallad “folk horror” med ekon av främst gamla brittiska Hammer-filmer men även nyare titlar som “The Witch” och “Midsommar”. Efter att vi fått ta del av bakgrundshistorien till Sarah Frier, häxan vars förbannelse terroriserat småstaden Shadyville, så hoppar vi tillbaka till 1994 där våra överlevande hjältar försöker stoppa eländet för gott.

 

Det är ett oväntat men förvånansvärt väl fungerande grepp som tillsammans med några oförutsägbara twistar gör att vi får en välsmord men samtidigt vild final till hela historien. Bytet av genre är välkommet och känns även naturligt då Janiak redan i de två första delarna introducerat både häxor, zombies och demonisk besatthet. Det är en kittlande mix av stilar med en uppenbarligen förkärlek och respekt för genren.

 

Med det sagt är det nog ändå den svagaste och ojämnaste i serien. Medan 1600-talsdelen har flera intressanta men aldrig övertydliga kopplingar till dagens politiska klimat så lider den av en del svajiga accenter. Beslutet att inkludera skådespelare från del 1 och 2 är kul ett tag men karaktärerna blir snabbt överflödiga då fokus ligger på Frier och hennes nästan poetiskt tragiska kärlekshistoria med Hannah (Kiana Madeira och Olivia Scott Welch, paret från första filmen).

 

Väl tillbaka 1994 får vi ett fartfyllt, lagom våldsamt klimax i köpcentrumet där allting startade. Man knyter ihop säcken på ett tillfredställande sätt men med kanske lite väl många tillbakablickar och förklaringar. Rollfigurerna bleknar i skuggan av den aningen luddiga planen hur ondskan ska besegras. Man missar tillfället att förvandla Gillian Jacobs traumatiserade överlevare till en Jamie Lee Curtis-liknande hjältinna. Darrell Britt-Gibson (“Judas and the Black Messiah”) har några roliga ögonblick som gruppens nya tillskott men saknar nästan helt karaktärsdrag.

 

Det är en sevärd men inte perfekt avslutning som med sin naiva inställning verkar underskatta den unga målgruppen, en frustrerande vanlig attityd. Men samtidigt är det underhållning vars nästan två timmar långa speltid rullar på snabbt. Som en trilogi är “Fear Street” bland det bästa som hänt skräckgenren på länge. Man kan bara applådera en tonårsrysare som lyckas inkludera ett nedknarkat folkmusik-rave, lesbiskt sex, en kyrka full av mördade barn och ett “Ensam hemma”-montage i en och samma film!