Flightplan 2005

Jodie Foster spelar Kyle Pratt, en kvinna som nyligen blivit änka och som tillsammans med sin sex år gamla dotter ska resa till New York för att ta ett sista farväl av maken. 10 000 meter över marken på flyget mellan Berlin och New York ställs Kyle inför varje mors värsta mardröm då hennes dotter Sarah försvinner spårlöst. Hårt nedbruten av den sorg hon bär på försöker hon förtvivlat att hitta sin dotter men varken medpassagerare eller flygvärdinnorna kan ens minnas att hon haft med sig ett barn ombord.

Jodie Foster gör sin första biofilm sedan blockbustern "Panic Room" och levererar som alltid skådespel av toppklass. Hur som helst är Foster ensam om begåvning ombord och denna dramathriller blir aldrig mer än måttligt underhållande. Inledningen trampas igång i samma takt som en sur moped och det är först den sista halvtimman som spänningen tar sig. Den tyske och relativt nykläckte regissören Robert Schwentke försöker återskapa samma klaustrofobiska spänning från den David Fincher signerade tidigare nämnda thrillern, och Foster får spela i känd terräng då hon ännu en gång får spela kycklingmamma - som nu inte bara fårinbrottstjuvar till motståndare utan en hel besättning på ett flygplan som tror att hon knapprat ett eller två piller för mycket.

Att endast ha ett flygplan som inspelningsplats kräver en rutin som Schwentke saknar och en story med mer än en god idé. Denna thriller slutar aldrig att återupprepa sig själv och till slut orkar jag inte höja ett ögonbryn över att Kyle ännu en gång kastar sig upp ur sin passagerarstol och rusar mot cockpiten för att ställa till med ännu en scen. Man gör även det klassiska misstaget att peka ut misstänkta bland passagerarna, vilket får mig att istället fokusera tanken mer på vem som kan ligga bakom bortförandet av Kyles dotter om hon nu inte skulle vara tokig. Ska Schwentke ha lite ros bland allt ris så ska han ha beröm för att han stundtals lyckas manipulera mig så pass att jag tvivlar på om Kyle är tokig eller inte.

Ta den dvd-aktuella science fiction-thrillern "The Forgotten" från 2004, byt ut de övernaturliga inslagen mot sluga skurkar och släng in ett försök till klaustrofobi så får ni "Flightplan", som trots ett skapligt manipulerande av åskådaren och en halvdan sluttvist låter publiken gapa efter mer. Trots Fosters starka närvaro måste jag med viss besvikelse dela ut ett betyg som inte överstiger godkänt. Har du och andra sidan både missat "Panic Room" och "The Forgotten" är det mycket möjligt att du kan uppskatta "Flightplan" mer än vad jag gjorde.

ONÖDIGT VETANDE "Flightplan" har varit flitigt omdebatterad i amerikansk media sedan flygvärdinnor kritiserat filmen för att ge en skev bild av kabinpersonal. De är rädda på att filmens osympatiska kabinpersonal ska skapa otrygghet och rädsla bland passagerare och manar till bojkott av filmen.