Flykten till framtiden 2016
Synopsis
Filmen tar sin början år 1973. 22-årige Svantes hjärta är trasigt och går inte att laga. Han orkar inte festa med polarna och dagarna är räknade. En sen kväll bryter Svante ihop på tunnelbaneperrongen. Då dundrar ett för honom märkligt, nutida, T-banetåg in på stationen. Han kliver undrande in i vagnen utan att förstå att destinationen är – framtiden, vår nutid!
Info
Originaltitel
Flykten till framtiden
Biopremiär
11 november 2016
DVD-premiär
20 mars 2017
Språk
Svenska
Land
Sverige
Distributör
SF Studios
Åldersgräns
Barntillåten
Längd
Småcharmig men lite väl kantig tidsreseskröna
En svensk "Tillbaka till framtiden"? Nej, riktigt så lyckat blir det inte, men "Flykten till framtiden" är inte utan förtjänster för det.
Det är svårt att göra någonting nytt av konceptet tidsresor. Paradoxalt nog. Det finns nämligen en del regler man måste följa (för att undvika paradoxer), så det krävs något extra för att sticka ut i mängden av filmer med samma grundtanke. Och just att sticka ut är inget Ulf Malmros nya film, "Flykten till framtiden", lyckas särskilt väl med. Men trots bekanta kryddor, och att det tar ett tag för smakerna att koka ihop, smakar filmen inte alls så dumt i slutändan.
Svante, spelad av Elias Palin, lever på 70-talet. Eller lever och lever, han ska ju snart dö. Ett hjärtproblem sätter nämligen käppar i hjulet för det där med att fortsätta leva, och när han plötsligt (via en tunnelbanevagn) befinner sig i nutiden, alltså år 2016, inser han att medicintekniken nu utvecklats så pass långt att han kan räddas via en simpel standardoperation som inte fanns tillgänglig på 70-talet. Om han bara kan få ihop pengarna som behövs för att betala operationen, vill säga. Dessutom träffar han i samma veva Elsa, spelad av Victoria Dyrstad, och en kärlekshistoria mellan två tidsepoker tar vid.
Det börjar lite... styltigt. Både från skådespelarnas håll, men också i fråga om manuset. Alltför väntade skämt av typen "hur funkar den här framtidsmojängen som egentligen är en iPhone" staplas på hög innan handlingen tar fart, och hela den här valsen med en person som är vilse i en annan tid är väldigt gjord. Det tar sig dock betänkligt efterhand och blir både charmigt och en smula tänkvärt, även om det känns som att en hel del potential kastats bort i filmen. Varför hålla sig så hårt till det förväntade? Varför inte göra något nytt och riktigt crazy? Om det är någon svensk som kan göra crazy så är det ju Ulf Malmros, mannen bakom briljanta "Smala Sussie". Från och med mitten av filmen lyckas hur som helst långfilmsdebutanten Elias Palin gjuta liv i sin Svante-karaktär och jag börjar bry mig om hur det går för honom, och därmed vaknar också själva filmen till liv.
Känslan av 70-tal förmedlas genom ett schysst soundtrack och tidstypiska kläder, och i fronten för det går Henrik Dorsin. Han spelar en stor roll som Svantes chef och filmens stora komiska sidekick, men jag har svårt att se förbi att det är just Henrik Dorsin som står där i utsvängda jeans och parodisk frilla, och inte en riktig karaktär av kött och blod. Klichéerna haglar en smula för frekvent ur hans hasch-rökande mun, och enbart stundtals blir det roligt.
I slutet av filmen får jag kämpa lite för att hänga med i exakt hur allt hänger ihop (nog gömmer det sig några små hål i manuset?), men det känns nästan som en petitess i sammanhanget. Filmen lever och dör inte med det. Jag har trevligt, även om jag misstänker att "Flykten till framtiden" nog kommer att vara borta ur minnet när vi alla faktiskt befinner oss i framtiden.
Kort sagt: jag hade velat se något som var aningen mindre styrt av sitt koncept, och något som vågade ta ut svängarna lite mer. Men som svensk light-version av "Tillbaka till framtiden" får "Flykten till framtiden" klart godkänt i betyg.
| 7 november 2016 15:10 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (2)
Ja en ganska nice och underhållande film som man vill se till slutet. Jag pendlar mellan en trea eller fyra i betyg men ändar nog med en trea av fem.
Jag har varit och sett Ulf Malmros nya film "Flykten till Framtiden" och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.
Året är 1973 och 22-årige Svante jobbar i en skivaffär hos den holkrökande proggaren Bengan, som drömmer om att slå igenom med sin tvärflöjtsmusik. Svante lider av ett hjärtfel och får beskedet att han bara har några dagar kvar att leva. Mitt i bedrövelsen öppnar sig plötsligt en oväntad möjlighet att resa till framtiden. Närmare bestämt till år 2016. I den moderna världen träffar han Elsa och tillsammans kommer de på ett sätt att få Svantes trasiga hjärta lagat. För att lyckas måste de resa tillbaka till 70-talet och skaffa fram pengar. Allt hänger på om den inbitne idealisten Bengan är beredd att bli kapitalist. Ska den udda trion hinna rädda Svante innan tiden kommer ikapp honom?
"Flykten till framtiden" är en ganska underhållande komedi som verkligen lyckas med att fånga upp känslan ifrån 70-talet och den kulturkrock som sker då den tidsepoken möter vårt nutida 2000-tal. Kläderna, stamningen, musiken och allt träffar rätt när det gäller att återskapa 70-talet. Och det dyker upp många roliga situationer när en person ifrån 70-talet kommer i kontakt med exempelvis mobiltelefoner och cd-skivor för att nämna några av våra nutida uppfinningar. Hernrik Dorsin är väldigt rolig som den holkrökande proggaren Bengan. Men jag kan tyvärr inte säga att det här är en av Ulf Malmros bästa filmer. Filmerna "Den Bästa Sommaren", "Bröllopsfotografen", "Tjenare Kungen" och "Smala Sussie" är mycket bättre filmer. Men filmen har viss charm och helt uttråkad blir man inte. Det blir många skratt. Men dessvärre känns det som att det blir lite upprepningar och några skämt som dras någon gång för mycket. Filmen lyckas helt enkelt bara till viss del att uppnå att bli den svenska hyllning till Robert Zemeckis "Back to the future" som det förmodligen är tanken att den ska vara. Men om man inte har för höga förväntningar på filmen så kan den vara lite underhållande. Men inte mer än så.
Jag ger filmen "Flykten till framtiden" en trea av fem möjliga i betyg. Filmen har ändå viss charm av den varan som brukar göra att man tycker om Ulf Malmros filmer.