Footloose 2010

I originalfilmen från 1984 flyttade en tonårig Kevin Bacon till en dammig småstad där han gjorde uppror genom att inspirera de lokala kidsen att börja dansa igen. Här är det en kaxig kille från Boston, Ren (Kenny Wormald) som flyttar till sina släktingar i sydstatshålan Bomont efter att hans ensamstående mamma gått bort. Till sin förskräckelse upptäcker Ren att man, efter en tragisk olycka, inte bara förbjudit tonåringar från att festa utan även från att – dansa!

Här finns även sidohistorier om Rens kärlekshistoria med den rebelliska dottern (Julianne Hough) till den nöjesföraktande prästen (Dennis Quaid), Rens bästa kompis Willard (Miles Teller) som måste övervinna sin dansrädsla för att kunna vinna sin drömtjej och Rens allmänna problem med att växa upp, bli en man, konfrontera sina känslor och stå upp det han tror på – ni vet, det vanliga.

Originalfilmen är den typ av rulle som funkade utmärkt på sin tid då det faktiskt ansågs häftigt att dansa sig svettig till käck 80-talspop. Nu blir det smått fånigt när Ren å ena sidan ska representeras av en tvålfager gymkille någonstans på gränsen mellan valfri ungdomsserie och en Calvin Klein-reklam, å andra sidan ska utmana de stöddiga killarna i skolan genom att mana staden till att – dansa. Att ett gäng coola sydstatsungar samlas i smyg för att nyktert och glatt ha dance battles bakom en restaurang känns föga trovärdigt.

Sen verkar staden ha fastnat i en väldigt gammeldags syn på värderingar och traditioner. Det är männen som styr och tar besluten, det är gott om machoattityd och testosteron (inte minst i en omotiverad dragracingscen med lastbilar) medan döttrarna/flickvännerna/fruarna i filmen ska tas om hand, beskyddas och slåss över. Det är i de känsliga scenerna som de får yttra ett och annat visdomsord för att deras frustrerade tjurar ska lugna sig. Andie MacDowell har den typen av biroll som prästfru vars repliker kan räknas på tio fingrar.

Men ser man bortom de uppenbart pajiga detaljerna så är det ingen usel film. Skådespelarna, både unga och veteraner gör sitt. Wormald har tillräckligt med utstrålning för att ro hem filmen även om skämskudden åker fram i en inte helt lyckad nyversion av Kevin Bacons kända solodans i en fabrik. Dansaren och blivande filmstjärnan Hough är oväntat bra i en roll som sticker ut en aning från flickvänsstereotypen medan charmiga Teller (som gjorde en fantastisk debut i fjolårets ”Rabbit Hole”) stjäl en stor del av showen.

I övrigt är det en kompetent produktion med gott om välkoreograferade dansscener, lättsamma skämt och publikfriande final, och man kryssar belåtet av lagom andelar drama, romantik, humor och närbilder på Wormalds plutande nuna/Houghs putande rumpa. Det är en lagom käck och aldrig särskilt tråkig tonårsmusikal för fans av ”Gossip Girl” och liknande serier, men söker du djup eller något av mening får du leta vidare.