Förälskad i Rom 2012

Efter sin dunderhit ifjol med "Midnatt i Paris", Woody Allens mest framgångsrika film hittills, bjuds vi på en kompetent uppföljare med det passande namnet "Förälskad i Rom". Spelplatsen är denna gång Italien - pastans, vinets och de yviga gesternas land - och mer exakt dess kulturrika huvudstad.

Ett nygift par tappar bort varandra i storstaden, och råkar ut för frestelser på vägen. En ung artitektstuderande möter en mystisk, äldre mentor som guidar honom genom de kommande dagarnas oväntade kärleksdilemman. En trist kontorsråtta får smaka på de rika och berömdas lyxliv. Två turturduvor från Italien respektive USA följer skräckslaget kulturkrocken när deras familjer möts för första gången.

De fristående episoderna växlar mellan fantasi och fars, och har befolkats med horor, operasjungande begravningsentreprenörer, förförerskor, filmstjärnor, turister, förälskade par och givetvis en och annan neurotiker. I den sedvanligt breda ensemblen utan tydliga huvudroller trängs stora affischnamn (Alec Baldwin, Penelope Cruz) med heta indie-älsklingar (Jesse Eisenberg, Greta Gerwig) och en lång rad för oss anonyma, italienska förmågor. 

Alla söker de efter någon slags mening i tillvaron. Alla hinkar i sig vin och har mycket funderingar kring kultur, berömmelse, monogami och döden. Jepp, visst känner fansen igen sin Woody Allen. Trots nya miljöer vet vi var vi har honom, och det känns tryggt.

Någon kritiker ansåg att "Förälskad i Rom" känns som "Woody Allen på autopilot", och om så är fallet, önskar jag att fler regissörers autopilotfunktion var lika utvecklad och pålitlig som hans. Visst släpper gamlingen en film om året och man kan spekulera i om kvaliteten skulle höjas av att han satte den framför kvantitet. Men att förvänta sig Oscarsnominerade storverk varje gång, är att hoppas för mycket. Själv är jag mer än nöjd med att få min årliga Woody-dos, så länge hans patenterade oneliners och mysstämning finns med i bilden. Det är alltid ett skönt avbrott från bombastiska superhjältefilmer eller djupsinniga euro-tragedier.

Men med en speltid på nära två timmar är avbrottet lite väl generöst. Filmen skulle inte dra skada av att dumpa ett sidospår, allra helst Roberto Benignis. Visst är den surrealistiska historien om en simpel medelklassman som blir kändis över en natt underhållande, men den tillför filmen ingenting. Säkert hade den gjort sig bättre som kortfilm i en "Paris, Je T'aime"-liknande antologi, eller helt enkelt på klippgolvet.

Men jag tillhör ju den där skaran som börjar le stort så fort denne regissör ställer sig framför kameran, och sätter igång med att noja sig över död och ålderdom sådär som bara han kan. Kanske är det därför som "Förälskad i Rom" lämnar mig med glada känslor på vägen hem i sommarregnet. Samtidigt lär den inte att locka, eller tilltala, lika breda skaror som "Midnatt i Paris", men vad den saknar i mystik och charm jämfört med sin föregångare kompenseras med lite mer tillskruvad humor och Rom-vyer att bli hopplöst förälskad i.

Betyget blir i det här fallet en objektiv 3:a. Allen-frälsta biobesökare rekommenderas dock att ignorera bristerna och njuta fullt ut.