Under de senaste åren har Woody Allen färdats genom Europa för att göra film - han har avverkat London, Barcelona, Paris och nu senast Rom. "Förälskad i Rom", som kommer till Sverige i slutet av augusti, är en lätt komedi om människor och relationer i den italienska huvudstaden.
Du filmar i städer som erbjuder dig finansiering, men det kan ju inte vara bara det som lockar dig, det måste väl finnas någonting speciellt i just de städerna också?
- Ja, självfallet. Det finns städer som har en romantisk lockelse, städer där jag känner att det går att utveckla en historia, och det ska också vara städer där jag känner att det skulle vara kul att tillbringa tre månader. Så om nån säger "kom till Rom, ta med dig familjen och var här i tre månader", vem skulle tacka nej till det?
Och så blir du beskylld för att alltid romantisera städerna ifråga?
- Men det är ju fullkomligt sant. Det är det jag gör. Redan när jag gjorde "Manhattan" sa kritikerna att det här stämmer inte, så här fint och gulligt är det inte. Och de hade rätt och de har rätt. När jag filmar i t ex Rom så är jag en turist. Jag berättar inte om vardagslivet i stan, utan jag filmar vid Colosseum och de andra turistplatserna. Det är en romantiserad bild, det är det jag gör.
För första gången på länge har du själv en roll i din film. Vad är det som avgör det?
- Jag kan bara vara med om jag skrivit en bra roll till mig själv, och det gör jag så sällan numera. Förr spelade jag huvudpersonen som får tjejen. Det kan jag inte längre, jag är för gammal. Och det är frustrerande för mig att regissera filmer med Scarlett Johanson och Naomi Watts och se hur dom andra killarna är dom som får sitta vid ett bord, titta de vackra kvinnorna djupt i ögonen och ljuga för dem. Numera är jag den om vilken man säger "vem är gamlingen borta i hörnet, aha, är det regissören".
Vi är många som tycker att du är en av världens främsta regissörer, men det verkar som om du själv inte tycker det?
- Jag gör film för att jag kan det. Och för att det gör att jag slipper tänka på hur meningslöst livet är. Film distraherar mig. Jag skulle vilja göra en riktigt stor film, något som skulle få folk att säga "det är som Cykeltjuven, det är som Citizen Kane". Det är mitt personliga mål, men jag kommer aldrig att åstadkomma det. Jag är aldrig stolt över något jag gjort, jag är alltid besviken. Jag ser den färdiga filmen och tänker "åh herregud". Men sedan släpps filmen, och publiken vet ju inte vad jag hade tänkt mig från början. Jag har aldrig sett om en enda film jag gjort, eftersom det enda jag skulle se är det som är dåligt.
Dina senaste filmer är komedier, men det känns som om de blir mörkare och mörkare?
- Jag hade alltid velat skriva tragedier, men min styrka när jag var ung var det komiska. När jag ville göra något tragiskt, sa folk "strunt i det". Det är först nu, när jag blivit äldre, som jag kan ta itu med mina känslor om livet och reflektera över dom. Jag tänker på människans öde, på människans tillstånd. Jag vill berätta om skuld och skuldkänslor. Det där är ju något som passar både komedi och drama, men när man berättar om skuld i en komedi så blir det lätt att överdriva. Det gör man inte i en allvarlig film. Då blir också begreppet skuld någonting mycket allvarligt. De konstnärer jag beundrar - Bergman, Arthur Miller, Tennessee Williams, Tjechov - de skrev alla tragedier. I den amerikanska kommersiella filmen är det svårt att få möjlighet att göra sådant. Jag är glad att jag fått möjligheten till det.
Vad är viktigast i livet för dig?
- Det viktigaste här i livet är att försöka räkna ut hur man ska kunna leva ett hyggligt liv när allt är så fullt av skräck, och det är kort och det är meningslöst. Ändå måste man försöka göra någonting av det. Att ha det bra är en lyx. Inget kan ändå rädda dig från det oundvikliga ödet, att du utplånas utan att ditt liv någonsin varit meningsfullt.
Vad ser du när du ser tillbaka på ditt liv?
- Då tänker jag på det som varit bra och det som varit dåligt, och det som varit dåligt överväger och då kan jag inte sova. Om jag skulle få en möjlighet att leva livet igen, så skulle jag göra en del saker likadant igen, men det mesta annorlunda.
Det har sagts att du funderar över att göra film i Stockholm, vad händer?
- Det stämmer att det förs seriösa samtal om det, och det kan nog hända att det blir verklighet förr än senare. Jag har ett par idéer som jag funderar över, det gäller bara att få en början, en mitt och ett slut.
