Frost/Nixon 2009

När Nixon skymtar förbi i tv-rutan i Ang Lees skarpa ”Ice Storm” är blicken han får av Christina Riccis tonåring inte nådig. Historien har gett hennes föraktfulla blick bifall – ”Tricky Dick” var ju en tvivelaktig president. Men hans missbruk av makten uppdagades. Watergate fällde Nixon – och en av de drivande i jakten på den forne amerikanske presidentens bön om nationens förlåtelse (något han aldrig gav) den brittiske programledaren David Frost.

I en direktsänd tv-utfrågning var hans uppdrag att få den slipade politikern ur balans för att avslöja dennes brist på moral. Manuskriptet lägger upp filmen som en klassisk duell där det gäller att prestera på max under avgränsad tid. Ron Howard skildrar viljornas tvekamp där tv-mannen strider för sin framtid och ex-presidenten sitt historiska eftermäle. Skildringen är på Hollywoodmanér dramaturgisk uppiffad (Frost var knappast den amatör i verkligheten som han framställs som utan hade flera politiska intervjuer på sin resumé) men man rycks med av dialogernas kvickhet och sjuttiotalsmiljön med sina unisexfrisyrer och överdimensionerade bågar.

Michael Sheen glänser dessutom i sin roll. Den glidande, kaskadsnackande mediemuppen David Frost som ständigt har siktet inställt på nästa stora publicitetsstunt och brud att förföra ombord på sin privata jet. Han är varken bildad eller ens särskilt vass, men däremot lyckas han fatta tv-mediet på det sätt som krävs. Sheen svassar runt över scenerna med den jagade blicken hos en skrävlare som har tagit sig vatten över huvudet. Paniken är tvunget dold, men märkbar under ytan. Han är en karikatyr som är närmare verklighetens syndromstinna och bekräftelsejagande personligheter än man kan tro.

Skillnaden är att Frost handlande – oavsett hans personliga mål- faktiskt gjorde något väsentligt för eftervärlden. Just sådana handlingar som den ständige biopicregissören Howard tycks hålla varmt om hjärtat oavsett om det är astronauter (”Apollo 13”) eller matematiker ("A Beautiful Mind") som skildras. Avsaknaden av parhästen Russel Crowe eller publikfriande affischnamn är bara bra denna gång. Här finns ingen nationalism eller krystad ångest – trots inslag av melankoli dominerar lättheten. Birollsskådisar som Matthew Macfadyen och Kevin Bacon gör inte saken sämre. Men det är Sheens och (den märkbart presidentlike) Frank Langellas show.

Nixon tänkte inte låta sig kastas till pressens hyenor och Langella förmedlar hans uppenbara bitterhet och humoristiska cynism på ett nyanserat sätt som förlänar den gamle skurken en portion mänsklighet. Filmens förlopp är i högsta grad aktuellt i dagens skriptade politiska miljö. Politik och showbuisness går hand i hand. På samma sätt som reklambyråerna kränger produkter kränger politikens talking heads folkliga kandidater. Att den ständigt närvarande kameran kan vara ens bästa vän eller värsta fiende vet John McCain, bland andra.

”Frost/Nixon” är ingen tung politisk redogörelse. Men den levandegör ett laddat ögonblick i amerikansk historia. Glädjen i intensivt teamwork och minutiösa förberedelser förmedlas utan att glömma bort de nerver av stål som krävs för att gå in de stora pojkarnas skor. Scener som när Langella agerar belevad värd samtidigt som han psykar Sheen för just hans italienska skodon är en elak njutning att skåda. Men som vi vet så tycks just skor i förening med amerikanska presidenter vara en folklig underhållning som aldrig riktigt går ur tiden.