Frostbiten 2006

Är det överhuvudtaget möjligt att göra vampyrfilm i Sverige? Tja, varför skulle det inte vara det? Även om det kanske rent logiskt sett hade legat närmare till hands att göra en varulvsfilm, då varulvar enligt myten hör hemma i Sverige, medan vampyrer föredrar att bo i Sydeuropa – men i dagens globaliserade värld antar jag att läget ser lite annorlunda ut för ”Frostbiten” benämns som Sveriges första riktiga vampyrfilm.  

Läkaren Annika (Petra Nielsen) flyttar tillsammans med sin tonåriga dotter Saga (Grete Havnesköld) till ett litet ickenamngivet samhälle någonstans i Norrland. Anledningen till flytten är att Annika bytt arbetsplats för att jobba nära en berömd genforskare som är stationerad vid traktens sjukhus. När de kommer fram är det mörkt, kallt och sådär lagom trist som det brukar vara när man är nyinflyttad och inte känner någon. Men de hinner knappt börja packa upp sina saker innan en ung kille hittas död på en gångstig strax utanför samhället, dödsorsaken verkar vara två små runda hål som placerats rakt i halspulsådern. Rent allmänt sett finns det olika myter om hur det går till när en person förvandlas till en vampyr. I ”Frostbiten” överförs smittan genom vampyrbett eller förtäring av röda karamelliknande tabletter som den nämnde genforskaren tillagar i sitt laboratorium. Och när en av läkarkandidaterna stjäl en hel låda med sådana, varpå hans syster i sin tur tar med sig lådan till en fest och bjuder laget runt är det inte en alltför klassificerad gissning att katastrofen är ett faktum.    

Det finns vissa bra saker med denna film, men även en hel del som inte är så bra. Tyvärr. Men för att börja med det positiva är det ett stort plus att ”Frostbiten” lyckas driva med både genren och sig själv. Vilket är riktigt kul att se och med tanke på skratten i biosalongen är jag inte ensam om att tycka så. Däremot är det inte lika kul att se det mesta av skådespeleriet som många gånger är nästintill skolteateraktigt samt höra replikerna, där vissa förvisso är lite roliga men där en hel del rent av är oavsiktligt pinsamma.    

Regissören berättade själv att 25% av filmens totala budget på 21 miljoner gick till specialeffekterna. Jag antar att en stor del av dessa pengar har bekostat scenerna i vilka den viktigaste vampyren förvandlas till något hårlöst men varulvsliknande. Och om filmmakarna lagt ner lite mer tid på att googla, hade de upptäckt att en varulv och en vampyr tillhör två helt olika arter som inte beblandas med, än mindre omvandlas till varandra. På så vis hade de varit tvungna att stryka samtliga varulvsscener och därmed kunnat spara en hel del pengar.

Ett följdproblem till att de ansvariga bakom filmen inte kan skilja på varulv och vampyr, blir givetvis att de inte vet vad som kännetecknar en varulv respektive vampyr. För de bloddrickande figurerna i filmen har drag av båda arterna: de har spetsiga hörntänder, de dricker blod för att överleva och avskyr vitlök, så långt stämmer det med vampyrmyten. Men sen blir det lite förvirrande. För vampyrerna i ”Frostbiten” blir som tokiga av sin blodstörst när de väl förlorat hela sin mänsklighet, vilket faktiskt är kännetecknande för en varulv som till skillnad från en vampyr styrs av djuriska drifter (efter människans kropp, inte nödvändigtvis blod dock) som den inte kan stå emot. Men den kanske mest avgörande skillnaden är att en vampyr alltid är en vampyr, oavsett tiden på dan. En varulv innehar däremot under större delen av tiden mänsklig skepnad, men förvandlas till ett hårigt och människoattackerande monster när det blir fullmåne. Och eftersom ”Frostbiten” skall föreställa en vampyrfilm, förstår jag ärligt talat inte varför fullmånen är inblandad överhuvudtaget. Om det inte är så att filmen egentligen handlar om varulvshybrider. Fast om så är fallet kan vi inte längre tala om Sveriges första vampyrfilm – å andra sidan låter inte Sveriges första varulvshybridsfilm så pjåkigt det heller.