Fyra år till 2010

Björn Kjellman spelar David Holst, partiledare för Folkpartiet, som efter en lovande framtid hamnar i en livskris när både väljarna och egna partiet sviker, medan hustrun/medarbetaren Fia (Tova Magnusson, även regi) vägrar ge upp och fortsätter obarmhärtigt pusha sin utslitne make. Lite oväntat stöter han på homosexuelle Eric Ericson, sekreterare för Socialdemokraterna, i en hiss och en inte helt problemfri romans uppstår, då David inte bara är gift utan även på andra sidan blocket...

Idén är enkel men kul och visst lyckas man pricka in en del dråpliga poänger, som att Ericsons föräldrar ute på landet är mer engagerade i politiska åsikter snarare än hans sexuella läggning. Kjellman och Ericson funkar fint ihop och det är speciellt rart hur de klickar över musik av Ratata även om de inte riktigt har samma kemi som Gustaf Skarsgård och Torkel Peterson i "Patrik 1,5".

Kjellman är tyvärr lite typecastad och har nog spelat samma sorts osäkra, fumliga virrpanna till Svensson ett antal gånger för mycket även om han tillåts vara en aning mer subtil här. Eric Ericson ("Storm") imponerar dock i ett väldigt ömsint, charmigt och framför allt trovärdigt porträtt av en gaykille som är trygg med sin sexualitet och sängkammarhistoria men längtar i tysthet efter en nära relation med någon.

Tova Magnusson lyckas undkomma stereotypen som bitchig fru och väger upp flera av Kjellmans scener med fint samspel. Dessvärre är hon inte lika vass som regissör och med undantag för en, speciellt för svensk film, ganska unikt upplägg så försvinner filmen i en uddlös anonymitet.

Tanken är att vara lika mycket politisk satir som romantisk komedi men kombination är ojämn och tyvärr inte särskilt rolig. Att klyschorna haglar och slutet är, enligt den typiska mallen, förutsägbart med de vanliga moralkakorna om uppoffringar och känslomässiga dilemman, gör inte saken bättre.

Jämförelserna med fjolårets bögkomedi "Patrik 1,5" är oundvikliga och medan den inte heller var ett under av originalitet så utnyttjade man där bättre kulturkrocken av ett bögpar i ett komiskt stereotypiskt heterosamhälle (förorten). Här blir heterovärlden (politiken) väldigt anonym och tråkig, och man har dessutom gjort den f d straighta, lite stela bögen till huvudkaraktär och den charmigare, mer intressanta till romantisk sidekick (istället för "Patrik" där man gjorde tvärtom).

"Fyra år till" bygger på en härlig idé och är en i sina bästa stunder småkul och charmig film med sympatiska skådespelare. Men den är alldeles för tam för att inte glömmas bort på en kvart.