Gambit 2012

"Högt spel i orienten" kom under något av kuppkomedins guldera med två av sin generations främsta stjärnor, Michael Caine och Shirley Maclaine. Nu har inga mindre än bröderna Coen fått för sig att damma av filmen. Det finns absolut en någorlunda fyndig story och en del (på pappret) kul figurer, men i händerna på regissören Michael Hoffman ("The Last Station") liknar resultatet snarare något från Coens ökända svacka.

Inledningsvis träffar man tonen rätt med animerade förtexter och en läcker spionliknande första kvart där självsäkra museiintendenten Firth med vänner lurar galne konstsamlaren Rickman. Dessvärre visar det sig att denna sekvens är en fantasi. Verkligheten presenterar en mer typecastad Firth som misslyckad, tafatt och osäker klant som fått för sig att lura Rickman (typecastad) efter att ha blivit illa behandlad. Han anlitar Texas-donnan Diaz (typecastad) och därefter är missförstånd, förväxlingar och bedrägerier i full fart.

Troligen hade filmen blivit snäppet mer intressant om Coens själva regisserat. Hoffman är ingen mästerregissör och man känner att de kompetenta skådespelarna kämpar för att få liv i sina ganska platta karaktärer. Men faktum är att remakekänslan infinner sig tidigt och vägrar släppa. Det känns hela tiden som en ny, modern - men mindre kul - version av något som hörde hemma på just 1960-talet.

Humorn känns förlegad med billig slapstick (stolar som inte går att sitta på, återkommande käftsmällar) och tröttsamma stereotyper (snobbiga hotellägare, knäppa japanska affärsmän, etc.). Filmen självdör lite under en hotellsekvens som i samma scen har Firth klättrandes utanpå ett höghus och tappar byxorna. Ni hör ju. Det urartar i en slags springa-i-dörrar-fars med ett försök till screwballkomedi, vilket går ut på att Diaz pratar med söderaccent och har lite eller inga kläder på sig. Det är trist att se sådana vanligtvis imponerande namn i ett sådant meningslöst projekt. Stjärntrion går praktiskt taget på rutin (Rickman spelar den här typen av roller i sömnen numera) och endast Stanley Tucci förmår att locka till fniss i sina få scener, trots en poänglös tysk accent.

Filmens twist i slutet kan din femåriga son/lillebror räkna ut. Och att man valt Firths partner, spelad av Tom Courtenay, som berättarröst känns inte heller logiskt. Ska du se en kuppfilm om konstvärlden vänta på Danny Boyles intelligenta "Trance". Av "Gambit" får du inte ut mer av än en naken Alan Rickman.