Gloria 2013

Filmen handlar på ett plan om att leta efter kärlek, men att i myllret av andra sökanden till sist finna sig själv. Samtidigt handlar den helt enkelt om en vanlig kvinna mitt i livet.

Gloria är snart 60 år och skild sedan 13. Hon har två vuxna barn som lever sina egna liv och ett kontorsjobb som hon går till på dagarna. På kvällarna tycker hon om att dansa. 
En sådan kväll träffar hon den relativt nyskilde Rodolfo och ömsesidigt tycke uppstår. Men med tiden blir det tydligt att han fortfarande verkar alldeles för intrasslad i sitt gamla liv för att på riktigt kunna ta klivet ut och vara den man som Gloria letar efter.

Huvudpersonen Gloria är fascinerande vanlig. Det är verkligen inget konstigt eller uppseendeväckande alls med henne. Hon är lycklig, ser hyfsat bra ut, är smart och har fungerande relation till familj och vänner. Förutom en halvgalen granne som gormar i lägenheten ovanför finns inte mycket i hennes liv som man skulle kunna klaga på. 
Och det är där någonstans det ändå blir så intressant. 
I "Gloria" skapas dramatiken av bristen på densamma. Och bristen här är fängslande och till och med nästan spännande i all sin enkelhet.

Filmen skulle kunna ha blivit tråkig, men tack vare Sebastian Lelios finkänsliga regi och helhjärtade engagemang i sitt verk blir det allt annat än det. Han är verkligen rörande mån om sin leading lady, tycker om henne och vill henne väl. 
Och även om han utsätter henne för väldigt mycket speltid, ofta med en mycket närgången kamera i allt annat än hela vägen smickrande vinklar, känns hon aldrig blottad.

Paulina Garcia som Gloria är med i exakt varje scen (om inte till och med i varje bildruta?) och filmen kretsar uteslutande kring henne. Övriga karaktärer är bifigurer och blir aldrig riktigt något annat heller. Fast det gör egentligen inte något, då suveräna Garcia axlar rollen som den centrala figuren med sådan självklarhet att jag inte vill eller behöver se på så många andra. Det är överlag välspelat och känns emellanåt nästan obekvämt äkta. Flera gånger får vi se intima sexscener, utan filter eller förskönande musikackompanjemang. Det är ovanligt, men ack så uppfriskande med lite hängande hud och passion som för en gångs skull ser ut att kännas bra, istället för att bara se bra ut.

"Gloria" är en underbar och härligt livsbejakande film som vägrar ge efter för sentimentalitet eller ungdomlig ytlighet. Istället lyfter den fram en helt vanlig och rätt sorglös medelålders kvinna.

Äntligen (!) placerad i förgrunden är Gloria helt enkelt bara vara sig själv, men visar därigenom att hon faktiskt mer eller mindre är som vem som helst. Hon är glad och arg, känner lust och sorg. Hon gör bort sig och blir sviken, men reser sig, borstar av sanden och går sedan vidare. Rakryggad och stolt, fast ibland med bara en sko.