Gunda 2020

Dokumentärfilmaren Viktor Kossakovsky har i vuxen ålder gjort anspråk på titeln ”Sovjets första vegetarian”. När han var liten grabb blev han nämligen god vän med en gris som senare skickades till slakteriet. En snabb överslagsräkning ger vid handen att Kossakovsky, född 1961 i dåvarande Leningrad, behövde 55 år på sig för att kunna göra upp med detta barndomstrauma i sin konst.

Allt det här får man läsa sig till på nätet. ”Gunda” är en film helt utan dialog, berättarröst eller förklarande textrutor. Inte en enda människa syns någonsin i bild.

Titelfiguren är en präktig sugga som bor på en europeisk bondgård tillsammans med ett dussin egenproducerade kultingar. Vi följer henne och ett par andra djur från samma farm under en och en halv timme, i en film som inte delar många likheter med konventionella naturdokumentärer och som har just ingenting alls gemensamt med Hollywoodgulliga ”Babe – den modiga lilla grisen” (1995).

I en tidig scen trampar Gunda ned en av spädgrisarna och behåller trycket på den gallskrikande lilla kroppen under väldigt lång tid. Så kan man också bygga upp sympati för filmens huvudperson. Det är oklart om ungen överlever attacken, men i senare sekvenser ägnas en del kameratid åt en haltande kulting – kanske blev den bara märkt för livet. Detta tydliga orsakssamband och det faktum att smågrisarna mot slutet av dokumentären bedöms vara tillräckligt stora för att slaktas är det närmaste vi som tittare kommer en dramaturgisk båge.

Kossaskovsky dröjer kvar vid sina objekt i evighetslånga scener. Jag vill betona ”evighetslånga”. Vi har här att göra med tagningar som kan pågå i en kvart utan att någonting väsentligt alls sker på duken, en grymtning här, ett lerbad där. Nu var det visst dags att dia igen.

I ett sorts mellanspel som i princip aldrig tar slut filmar Kossakovsky ett gäng tuppar som trippar omkring i undervegetationen och ser misstänksamma ut. I goda tjugo minuter får vi närstudera en grupp ungtjurar som viftar bort flugor med öronen. Tillbaka till grisarna. De bökar runt efter föda och smågnabbas med varandra. Sedan tittar vi på klockan, en kvart har gått (som Cornelis sjöng i låten ”Perfect Time Killer” från 1964).

Blir det tjatigt emellanåt? Jodå. Går det att ifrågasätta det estetiska valet med svartvitt – visserligen mycket vackert – foto, eftersom stiliseringen i någon mån förtar den autenticitet som är hela filmens bärande idé? Absolut. Har man skådat en mer rörande moderskapsskildring förut? Räck upp en hand i så fall.

Som filmrecensent är det banalt att hävda att en film kan vara långtråkig för att ingenting händer (sådana omdömen lämpar sig bättre för explosionsstinna och flåsiga Marvel-produktioner, till exempel). ”Gunda” är långtråkig i långa perioder. Vissa stunder är den magnifik.

Sedan kommer slutscenen. Då tar Kossakovsky och Gunda själv, grisen alltså, hem hela konkarongen i en scen som är så gripande att jag får skuldkänslor över att ha sneglat på klockan en enda gång under de senaste nittio minuterna. Här avtäcks köttindustrins inneboende grymhet i sekvens som är bland det smärtsammaste jag har sett i en dokumentärfilm. Det sker utan en droppe blod. Inga plakat eller megafoner.

Nästa chock kommer i eftertexterna, där Joaquin Phoenix står listad som exekutiv producent. Google förklarar att även tungviktarregissören Paul Thomas Anderson ofta och flitigt har talat sig varm för ”Gunda”. Två av filmvärldens mäktigaste jänkare och veganer driver här alltså en tydlig politisk agenda i konstens namn. Ska det göras, ska det göras så här.