Halftime 2022

Titeln “Halftime” hänvisar till Jennifer Lopez stjärnsprakande show under 2020 års Super Bowl, och kanske även till hennes ålder mitt i livet, då filmen inleds med filmklipp från hennes 50-årsfirande. Hon förklarar för oss att livet varit en kamp för att bli hörd, sedd och tagen på allvar. Nu har hon en möjlighet att visa vem hon är, och dela med sig av saker som är viktiga för henne då hela världen lyssnar. Men vad ska hon säga?

 

Redan inledningen gör det alltså klart att även om Amanda Micheli står som regissör, är dokumentären ett språkrör för Lopez själv. Andra heta namn som Taylor Swift och Billie Eilish står bakom liknande projekt om sig själva, och det är ju alltid intressant att få inblickar i idolers liv, men det är tillrättalagda historier med bara de delar de själva väljer att berätta.

 

Lopez har varit superkändis nästan tre decennier nu, men förutom några få tillbakablickar från barndomen, gamla röda mattan-klipp och tablå-bilder, samt en kort kommentar från mamman, väljer hon här att fokusera på Super Bowl-uppträdandet och den uteblivna Oscarsnomineringen för sin roll i den egenproducerande succéfilmen “Hustlers”.

 

Super Bowl är amerikanarnas mest efterlängtade TV-sända sportevent och bara de största stjärnorna anlitas för att uppträda i halvleken. 2020 var ett politiskt turbulent år med mycket fokus på latinamerikanska immigranter, så NFL valde att boka inte bara Lopez utan även Shakira. Tillsammans fick de båda latinamerikanskorna dela på den kvart som normalt tillfaller en superstjärna (vilket Lopez beklagar sig över i dokumentären. Detta har gjort Shakira-anhängare sura, och Twitter-kritiken flödar sedan den visades som öppningsfilm på Tribecas filmfestival, även om dokumentären i övrigt fått ett entusiastiskt mottagande).

 

Filmen ger en intressant inblick i förberedelserna inför Super Bowl-uppträdandet och varifrån Lopez hämtar inspiration (överallt, berättar hon). En rörande sekvens visar hur Lopez går för att se några små flickor dansa latinamerikansk sällskapsdans och genast bestämmer sig för att ha med dem i showen. Dottern, som är med sin mamma filmen igenom, får sjunga Bruce Springsteens “Born in the USA” med en flagga som har USA på ena sidan och Puerto Rico på den andra.

 

Vi får även se hur hon kämpade för att få ha kvar en sekvens i showen med barn i glittriga burar - det här var ju samtidigt som landet förfasade sig över hur de invandrare som kom via Mexiko behandlades när barnen separerades från sina föräldrar och stoppades in i överfulla inhängningar. Men detta blev för politiskt för NFL som försökte stoppa denna del av showen dagen innan uppträdandet.

 

Lopez vägrade ge med sig och fick som hon ville. (Som svensk är jag rätt ointresserad av Super Bowl men såg showen på en liten sportbar/mathak mitt ute i Nevada-öknen på väg hem från Sundance. Där satt väl en tre-fyra andra personer och jag minns inga politiska kommentarer eller att någon reagerade på detta, snarare visslingar och rop när Shakira dansade…)

 

Lopez fick även med “Hustlers”-referenser i showen med poledancing i dansnumren. Det är filmens andra tema - hennes kamp för att få den kontroversiella långfilmen gjord, och förhoppningen om Golden Globe-pris eller Oscars-statyett. Efter nära 40 filmer, varav många publiksuccéer men inte lika mycket kritikerros, och nu äntligen en film som prisats av både publik och kritikerkår, var förväntningarna höga. Hon döljer inte sin besvikelse när hon inte ens nomineras till en Oscar.

 

“Halftime” är inget dokumentärdrama som går på djupet, eller som bjuder på några överraskningar eller intima porträtt. Det är inget “fluga-på-väggen”-drama utan noga avvägt för att ge lagom mycket inblick i varumärket J-Lo. Här diskuteras hur det är att vara latinsk kvinna i nöjesbranschen. Klipp från kommentarer om hennes “stora” rumpa ter sig häpnadsväckande nu, tack och lov, då vi lever i en tid som omfamnar olika kroppsideal.

 

Filmen dokumenterar Lopez imponerande talang och ambition; dansaren från Bronx som blev skådis och därefter världshyllad sångerska. Sekvensen där NFL argumenterar att det politiska budskapet inte är subtilt alls, kan sägas om filmen i stort - det är en PR-styrd framgångssaga, och dessutom aningen spretig i stil och utförande.

 

Men trots det uppenbart tillrättalagda blir filmen känslosam mot slutet, och vi dras med, vi gläds åt hennes framgångar och sörjer hennes besvikelser. När Lopez vid 50 års ålder “känner som att hennes liv bara börjar” hejar vi på henne och ser fram emot fortsättningen!