Handen som gungar vaggan 1992

Såg denna mycket som tonåring och såg om den igår. Den håller fortfarande som småmysig thriller och Rebecca De Mornay är lysande i sin roll som ond kvinna.

I denna egentligen ganska simpla film med en känsla av b-film lyckas ändå flera moment sammansluta en relativt effektiv thriller med en klassisk amerikansk familj som den goda punkten i dramat. Claire väntar sitt andra barn och är gift med Michael och lever ett harmoniskt liv i en vila. Under en gynekologundersökning i och med kontroll av det ofödda barnet blir hon sexuellt ofredad av gynekologen. Efter en lång fundering anmäler hon honom var av fler kvinnor träder fram och även dom anklagar honom för sexuellt ofredande, gynekologen tar då livet av sig och vi får parallellt följa hans gravida fru, som kommer att förlora sitt arv baserat på att pengarna kommer gå till skadestånd till kvinnorna som anmält hennes man, i och med all stress föder hon ett för tidigt barn som dör. När hon ser Claire på tv som den som anmälde hennes man har hon ett stort raseri och hämndbegär mot henne. När Claire söker en barnflicka till sin äldsta dotter och sin nyfödda son tar Mrs Mott (frun till den avlidna gynekologen) tillfället och söker tjänsten under ett falskt namn. Mott får jobbet och verka passa perfekt till det tycker familjen. I familjen försöker hon startar konflikter mellan familjemedlemmarna, det hela utvecklas mer och mer, med den slutliga planen att ta över familjen genom att döda mamman – Claire. Det finns två ganska tydliga faktorer som medverka för att dra ner helhetsbilden och en för att fördjupa den. Den tydliga faktorn som dra ner helhetsbilden är den stela skildringen av familjen som motverka fördjupning av huvudkaraktärerna, när filmen tar sin början med fridfull och vacker musik inne i ett fint amerikanskt hus och mannen i familjen står i badrummet och rakar sig innan han ska till jobbet och sjunger med sin dotter och frun står nere i köket och lagar frukost, känns filmen nästan som en parodi på hur den amerikanska familjen framställt inom det filmiska mediet. Problematiken är inte att dom framställs som lyckliga (då detta givetvis är syftet), problemet är det banala och stereotypa framställandet av deras lycka, som hindra familjemedlemmarna att få några större bottnar, i stället blir det hela en platt helhet och blir mer en kollektiv helhet än ett flertal punkter för helheten som tar sig form via det karaktärsdrivande. Vad historian bottnar i är i dom huvudsakliga drivna sidohistorier som verka för spänningsmomenten, och flertalet av “Handen som gungar vaggans” moment skapas just i relation till dom små krypande historierna som kan skapa en filmisk utveckling och där med en helhet. Sidohistorierna är i många avseenden präglade av birollskaraktärerna och många av gestaltningarna av birollerna i filmen är dom som lyser starkast. Karaktärer så som Marlene som spelas av Julianne Moore mycket skickligt med roliga och beska repliker som sägs trovärdigt och är en intressant karaktär att följa parallellt med Claire vilket skapar mer naturlig variation i den karaktärsmässiga handlingen, vilket filmen är i ett ganska stort behov av. En till betydelsefull biroll är Solomon som arbetar hos familjen och är utvecklingsstörd och skildras mycket väl av skådespelaren Ernie Hudson. Huvudkaraktären Claire spelas av Annabella Sciorra och hennes onda motpart Mrs Mott spelas av Rebecca De Moranay. Pappan i familjen spelas av Mat MaCoy och dottern spelas av Madeline Zima (i sin första film). I princip alla skådespelarprestationer är stabila och dom två förstnämnda riktigt utmärkande välspelade och anpassade till sin karaktär, problematiken ligger i utformningen av karaktärerna som skapar för få tillfällen för fördjupning. Regissören för filmen är Curtis Hanson, kamerarörelserna är typiska för sin tid och genreepok, dess syfte är att vara diskret men ändå tydlig och infångande. Fotot går i relativt naturrealistiska färger, vilket gör att det estetiska känns mycket jordnära vilket är passande val till filmens handling. Filmmusiken ger inte ett lika jordnära innehåll i sin rådande filmiska situation, utan kompositören Graeme Revell är ytterst tydlig i sin musikutformning och målar med klara musikaliska färger upp vad som är gott och vad som är ont, detta ger ett ganska högtravande kioskuttryck som bakgrund, vilket är synd då musiken skulle kunna balansera ner filmens lättsmälta innehåll till något betydligt djupare. Att låta filmen handlingsbas utgå från en kvinna som enbart gjort rätt för sig (Claire), hålla på att få hela sin familj, vänner och till och med få sitt liv i fråntaget av en störd kvinna är ett intelligent grepp rent kommersiellt, då det är enkelt att sympatisera med denna karaktären utefter denna premiss och manusförfattaren (Amanda Silver) får inte speciellt stort jobb med karaktärsfördjupning då filmens sympatier redan hålls mycket effektivt. Och “Handen som gungar vaggan” är mycket riktigt en effektiv film i thrillergenren som lyckas engagera baserat på dess framåtskridande via stabil dramaturgi och alla dom välspelade skådespelarna som går in i sina roller trots manuset karaktära brister och “Handen som gungar vaggan” är såpas originell i sin huvudsakliga handling att det är en film som ej hamlar i högen bland dussinthrillerna, utan snarare kan ses som en ovanligt engagerande film i sin genre. Anton Carlson Ursprungligen skriven i Maj 2014