Happy End 2011

Peter är en konstnär med missbruksproblem. När han en natt försöker ta sitt liv ger hans flickvän och blivande fru upp och säger att hon inte orkar leva med honom längre. Han släpps från sjukhuset och flyttar hem till sin mamma Jonna som han har ett distanserat förhållande till.

Om dagarna jobbar Jonna som körskolelärare och när vi möter henne har hon precis börjat ge körlektioner till en medelålders man som heter Mårten och har förlorat sitt körkort för att han kört när han var berusad.

Hemma i mammas hus träffar Peter en ung kvinna som heter Katrine. Hon städar hemma hos folk för att tjäna pengar. Peter blir inspirerad och ber att få teckna henne. Hon tvekar men går sedan med på det. Varje gång Katrine kommer hem till dem för att städa kommer hon och Peter allt närmre varandra.

Katrines pojkvän, Asger, är lättretad och elak. Han har skulder till lånehajar efter ett lån som han tagit för att finansiera det fik han öppnat. Stressen tär på honom och minsta lilla ord från Katrine som Asger inte gillar får honom att bli ursinnig och slå henne. Efteråt ber han alltid om ursäkt och övertygar henne om att det inte var så farligt.

Jonna får reda på att Peter har målat av Katrine och eftersom hon vill göra sin son glad erbjuder hon i hemlighet att betala Katrine för att spendera tid med honom. Kollisionerna mellan de fem personernas livsöden får oanade konsekvenser som förändrar deras liv för evigt.

"Happy End" är en väldigt mörk historia om misshandel, beroende, skuld och hur långt man är villig att gå för de man älskar. Filmens styrka ligger i regin och det strålande skådespelet. Regissören Björn Runge är precis som i tidigare filmer mycket skicklig. I princip alla filmens skådespelare, från stora till små roller gör mycket starka rollprestationer, vilket är imponerande.

Långfilmsdebuterande Malin Buska som tidigare medverkat i flera teateruppsättningar är lysande i rollen som Katrine. Hennes skådespeleri känns väldigt naturligt och hon hanterar såväl de emotionellt starka scenerna som de lugnare momenten med precis rätt inlevelse. Hon får en att förstå karaktärens tvivel och val och även om man inte alltid tycker Katrine tar rätt beslut så förstår man hur hon tänker, trots att det inte sägs i ord.

Ann Petrén är också väldigt bra i sin roll som den bekymrade mamman Jonna. Tillsammans med Gustaf Skarsgård står hon för en av filmens starkaste scener. Skarsgård är även bra i övriga scener. Han spelar den tystlåtne och lite ensliga konstnären Peter på ett stilla vis men med en otrolig intensitet i ögonen. Precis som med Katrine så känns det som att man kan läsa mycket mellan raderna och nästan höra Peters tankar genom att bara titta på hans kroppsspråk.

Johan Wideberg som spelar Asger är mycket bra. Nästan för bra faktiskt. Sättet han spelar Asger på, men en ilska och råhet som ständigt bubblar under ytan men med en fasad av lögner och snälla ord som försvar, fick mig att bli förbannad på karaktären. Hade Asger varit i samma rum som biopubliken efter scenerna där han misshandlar Katrine både fysiskt och verbalt så tror jag många i publiken hade känt för att slå ner honom. Det är inte meningen att man ska gilla karaktären, och det gör man verkligen inte. Vad är det, om inte mycket bra skådespeleri?

Det bör också nämnas att filmen innehåller en del nakenhet och sex. När det gäller de våldsammaste scenerna har regissören valt att dölja många av slagen och sparkarna bakom saker som är i vägen framför kameran. I sexscenerna får vi se det mesta, vilket också bidrar till attöka filmens känsla av realism. Jag hade inget problem med det och förstår Runges val att visa scenerna så naturligt som möjligt, men det är kanske inte alla som känner sig bekväma med att se könsorgan på bio.

Mycket av filmen bygger på dialog och konflikter. Manuset är välskrivet och storyn funkar bra, även om jag gärna hade sett att karaktärernas förändring syntes lite tydligare mot slutet. Jag tyckte även att filmen var lite väl dyster, men det är lite av poängen med den.

"Happy End" är verkligen ingen feelgood-rulle, men det är en mycket stark film med väldigt bra regi och ett skådespeleri som känns skrämmande realistiskt. Filmen väcker många tankar och känslor och jag kan garantera att du inte kommer lämna salongen oberörd.