Hara-Kiri: Death of a Samurai 2012

Filmen inleds med att samurajen Hanshiro (Ebizo Ichikawa) ansöker om att få begå rituellt självmord på gårdsplanen hos klanledarna i House of Li för att återupprätta sin heder. Klanen misstänker att Hanshiro bluffar, ett välanvänt knep för att genom sympati få pengar eller anställning. Berättelsen om en tidigare samuraj som försökt sig på samma idé och hans tragiska öde uppdagas. Så småningom får vi även ta del av Hanshiros bakgrundshistoria och hans egentliga syfte med sin begäran.

Miike har gjort sig kända för übervåldsamma kultfilmer som "Audition" och "Ichi the Killer". Han har dock även gjort andra typer av filmer och besvisar här att - uppenbarligen - har fler strängar på sin lyra. Det är lätt att tro att tagit till vara på tillfället när han göra en samurajfilm - i 3D dessutom - och låta blodet flyta och huvuden rulla. Men han har lite oväntat gått i en annan riktning och fokuserat sig på det mänskliga dramat i historien.

Det är vackert och stämningsfullt, och den inte helt oförutsägbara berättelsen engagerar trots allt med sina kärleksfulla, sympatiska karaktärer och deras gripande öden. Det är lätt som skadat fan av Quentin Tarantinos genrehyllande "Kill Bill"-filmer att sakna det uppumpade tempot och våldsamma fightscenerna men det är trots allt något befriande och upplyftande med en samurajfilm som faktiskt fokuserar på den dramatiska historien.

Sen går det att tycka att Miike, som gjort det sadistiska ultravåldet till sin specialitet, inte tagit tillvara på genren och bjudit på fler svärdfighter även om en för honom typiskt sadistisk självmordsscen utförs i första berättelsen. 3D-formatet (den första filmen i Cannes någonsin att visas i det) används knappt alls och den enda ordentliga stridsscenen, som kommer först i slutet, har en dos torr humor som snabbt ebbar ut och lämnar kvar ett lite väl realismöverskridande spektakel som avrundas med ett ganska vagt budskap.

Det är en snygg, underhållande och mäktig film som dessvärre är på tok för lång och ojämn. Miike är en mästare på att leverera stilfulla och atmosfärrika filmer men när det kommer till samurajer så verkar han aktivt vara ute efter att hitta sin egen nyans istället för att använda sig av ett fungerande koncept. Och det var kanske där Tarantino fick till det när han hyllade genren genom att återvända klassiska klyschor och lägga krutet på våldsscenerna. För hur bra regi, skådespelare och story man än har så ser man ändå alltid samurajer slåss än något annat.