Kill Bill - Volume 1 2003

Men när hon vill hoppa av pga graviditet och giftermål, blir hon förrådd och skjuten på sin egen bröllopsdag. Alla gästerna blir mördade, men mirakulöst nog överlever hon och hamnar i koma. The Bride, som hon kallas av polisen, vaknar upp igen fyra år senare. Hon minns vad som hänt, och ger sig av för att hämnas…

På sin dödslista skriver hon fem namn, det sista tillhör hennes före detta pojkvän och chef: Bill. Men allra först väntar O-Ren Ishii, aka Cottonmouth, en ung asiatisk tjej som på nolltid blivit Tokyos absolut farligaste och mest fruktade gängledare. O-Ren är en kvinna man inte gärna bråkar med, om man förstås inte vill möta sig med en av hennes 88 livvakter. Med världens mest perfekta samurajsvärd i högsta hugg, beger sig Black Mamba/The Bride, vars riktiga namn vi aldrig får veta, till Tokyo för ett till synes omöjligt uppdrag.

Quentin Tarantinos fjärde film är en våldsam, blodig och hysteriskt rolig historia om hämnd. Blodet sprutar i kopiösa mängder, armar och ben huggs av på löpande band - och samtidigt vrider sig publiken bokstavligen av skratt. Jag kanske har sjuk humor, men ”Kill Bill” är en fruktansvärd kul film. Det finns flera underbara scener som när Daryl Hannah glider fram genom ett sjukhus korridorer i full sköterske-mundering och ett rött kors på sin ögonlapp, eller när Uma Thurman bitchfigtas med Vivica A Fox i den sistnämndas vardagsrum, och lilla dottern kommer hem från skolan. Tarantinos känsla för dialog är även den riktigt skön, det är inget prat om hamburgare och musikband som i hans tidigare filmer utan action och vassa repliker non stop.

”Kill Bill” är uppdelad i kapitel ungefär som en bok, och berättelsen ändrar tid och plats vid ett flertal tillfällen, liksom bildspråk och stil – en del scener och klipp är t.ex i svartvitt, och avsnittet då O-Ren Ishiis bakgrund berättas är manga-animerad (!). Musiken är som vanligt i Tarantinos filmer handplockade gamla 60- och 70-talshits som passar perfekt in i handlingen (som ”My baby shot me down, bang bang” – aldrig har jag skrattat så mycket under en films förtexter…) Filmen avslutas med en liten överraskning, och att få återse O-Ren, Elle Driver och såklart The Bride i ”Volume 2” ska bli ett riktigt nöje. Men innan dess ska jag se ”Volume 1” ett antal gånger till…