Hard Paint 2018

För sina följare är han känd som NeonBoy. En tonårig brasiliansk exhibitionist, som dold bakom lager av neonsmink bjuder på liveshower på en porrsajt. Att runka för pengar är ett sätt att betala hyran, och kanske att känna sig åtrådd för en stund. Men bakom de självlysande färgerna och den oskyldiga twink-fasaden döljer sig många känslor som Pedro aldrig visar utåt. Inte för killarna som tittar, inte ens för sina närmaste.

Men tittarna börjar sina. Någon annan från samma stad har snott hans koncept. När hans syster dessutom flyttar för att jaga en karriär i en större stad, har Pedro snart ingenting kvar.

Ensamhet och tomhet skildras sällan så subtilt men så starkt som här. "Hard Paint" vann pris för bästa hbt-film i Berlin, och även om den sexuella läggningen inte står i centrum, talar filmen ärligt och öppet om ett problem som drabbar många unga män. Det gäller framför allt en känsla av isolering, och av att längta bort. Bakom Pedros sorgsna ögon finns också en uppdämd ilska som förr eller senare måste ut.

Regissörerna Filipe Matzembacher och Marcio Reolon har gjort ett vågat drama som både är romantiskt, sexigt, spännande och smärtsamt. Shico Menegat i rollen som Pedro bär historien på sina späda axlar, och skapar ett explosivt porträtt av en dyster ung man. Han och motspelaren Bruno Fernandes, i rollen som Leo, är modiga i roller som kräver både känslosamma scener och mycket nakenhet.

Filmen bygger sakta upp och låter scenerna ta tid och sjunka in. Dialogen är sparsam, vilket passar den introverta huvudpersonen. Det tar tid att lära känna karaktärerna, men det är också ett av filmens briljanta knep. Först under filmens allra sista minuter inser jag hur starkt de har påverkat mig, och hur mycket jag känner speciellt för Pedro. Och soundtracket är fantastiskt.

"Hard Paint" är en slowburner, som sakta vrider upp känslorna och spänningen innan den slår till med brutal kraft. En festivalpärla som kanske inte kommer med omedelbara belöningar, men försök håll tårarna borta i slutet...