Hard Truths 2024

Pansy Deacon (Marianne Jean-Baptiste) är arg. Arg på sin man som snarkar, arg på sin vuxne son som inte gör något av sitt liv, arg på främlingar i mataffären, parkeringsplatsen, läkarmottagningen, ja, kort sagt alla hon möter. Dessutom är hon trött, så väldigt trött. Den utmattade och olyckliga Pansy vill mest av allt bara sova, för att slippa ifrån sin vardag och sina tunga känslor. Hennes familj tassar på tå runt henne och väljer att stänga av istället för att räcka ut en hand. Den enda som når fram till Pansy i någon mån är hennes totala motpol, hennes gladlynta lillasyster Chantelle (Michele Austin), som tillsammans med sina egna döttrar försöker göra livet mer uthärdligt för sin förbittrade och förtvivlade storasyster.

 

Regissören och manusförfattaren Mike Leigh är kanske mest känd för sin film “Hemligheter och lögner” från 1996, som även den har Marianne Jean-Baptiste i huvudrollen. Här återvänder 81-åringen med sin femtonde film i räkningen återigen till vardagens London, och de svårigheter som människorna i hans hemstad kan uppleva.

 

Marianne Jean-Baptiste har redan vunnit priser för sin rolltolkning av Pansy, och finns även med i spekulationerna kring de kommande Oscarsnomineringarna. Det är lätt att förstå hyllningarna, då Jean-Baptiste verkligen är Pansy, i all hennes frustration, sorg, förtvivlan och ilska.

 

Familjen Deacons smärtsamma och olyckliga liv är rotat i Pansys eget mående. Hennes nedåtgående ohälsa sprider sig långt utanför hennes eget psyke, och hem. Hon motarbetar den inre känslan av förfall genom att maniskt städa och hålla kliniskt rent i sitt hus. Men hur hon än skrubbar så försvinner inte tyngden inombords, och lidandet letar sig ut genom bittra utfall på allt och alla.

 

Det är en smärtsam och talande bild av psykisk ohälsa och vikten av att ha närstående kring sig som stöd, men också en bild av hjälplöshet över att befinna sig i en familjekonstellation som skapar ofrånkomliga negativa spiraler.

 

Även om Pansy är den uppenbara huvudrollen finns det även andra människor i hennes liv, såsom maken Curtley (David Webber), sonen Moses (Tuwaine Barrett), samt systern Chantelle och hennes två döttrar. Samtligas vardag får vi också se glimtar av löpande, men istället för att fördjupa systrarnas personligheter och liv ger de stundtals en oklar helhetsbild istället.

 

När vi bara får ett fåtal nedslag i somligas liv känns vissa scener, sett ur ett helhetsperspektiv, inte helt relevanta, eftersom de inte bidrar till den större berättelsen. Den tiden och det krutet kunde med fördel ha lagts på att renodla, och istället vidareutveckla den tystlåtne sonen Moses. Moses är en ensam 22-åring som bor hemma, utan någon struktur eller sysselsättning. Han verkar lika olycklig som sina föräldrar, men utan mer fördjupning kring hans personlighet och hans relation till föräldrarna förblir han något av ett sorgset mysterium.

 

All Pansys aggression är också stundtals svår att förstå. Att hon är missnöjd och olycklig i det liv hon lever är glasklart, men exakt hur hon hamnat där hon hamnat är vagare uttryckt, och något man som publik saknar att få del av.

 

Det är överlag en viss brist på struktur i berättandet som gör att Mike Leighs historia om familjer, sorg och inre demoner inte riktigt blir komplett. Istället för att känna ett tydligt driv och en känsla av avslut är intrycket snarare att ha upplevt en del av en större helhet, där vi tyvärr inte fått ta del av varken ett förarbete eller en avslutning.