Hellboy 2004

Hellboy är en demon från helvetet men tycker inte man ska hålla på och tjafsa om det hela tiden. För att smälta in bättre slipar han ner hornen varje morgon. Bäst trivs han när han får dela ett sexpack med sin älskling Liz som sitter på mentalsjukhus. Uppfriskande nog är hon där av egen fri vilja och mår bra av det. Hon börjar brinna när hon blir upphetsad vilket gör dem till ett perfekt par. Ron Perlman spelar Hellboy som en otålig tonåring och strör oneliners som ”red means stop” omkring sig. Med god hjälp av Rick Bakers makeup gör han Hellboy till filmens kanske trovärdigaste karaktär. Hans historia börjar i ett regnigt Skottland 1944 där nazisterna hamrar på en portal till helvetet under ledning av Grigori Rasputin. Det blir fel och Rasputin sugs in och ut kommer, ta-da, Hellboy. En amerikansk professor tar hand om honom och allt är frid och fröjd tills Rasputin en dag återvänder.

Jag blev lite förvånad när trailern till ”Hellboy” dök upp. Jag hade väntat mig ännu en av Guillermo del Toros atmosfäriska skräckfilmer som utspelar sig i tunnelbanestationer och kloaker och varvar katolsk symbolik med en svårartad fobi för insekter. Men i ”Hellboy” arbetar fotografen Guillermo Navarro, precis som i den lite underskattade ”Spawn”, med starka klara färger. Mycket rött, mycket blått. Det är i mötet mellan Navarros serietidningsestetik och del Toros mörka hotfulla landskap som filmens visuella dynamik uppstår.

Från prologen står det klart att del Toro filmatiserat Mike Mignolas serietidning som ett matinéäventyr á la ”Raiders Of The Lost Ark”. Nazister som leker med det övernaturliga och ett ledmotiv som går att vissla. Helt har del Toro dock inte övergivit sina gamla hang-ups. Typiskt nog är det han själv som hittat på tentakelvarelserna som förökar sig när man dödar dem. Men bäst är ändå matinéögonblicken. Som när Hellboy måste hinna igenom en port som håller på att stängas och en pendlande hammare förstör bit efter bit av bron han springer på. Då blir man ju bara lycklig.

Filmen är, precis som delar av ”Blade 2”, inspelad i Prag och del Toro har återanvänt många av skådespelarna från den filmen. Perlman givetvis, Karel Roden som Rasputin och Ladislav Beran som går runt i gasmask och är beroende av kirurgi. Även resten av rollbesättningen är gjord med stor fantasi, Selma Blair har ju exempelvis inte gjort en människa glad sedan ”Storytelling”. I ”Hellboy” är hon klockren som Liz, skönheten till Perlmans odjur.

Allt som allt, nästan lika bra som ”Spider-Man 2” men utan den filmens perfekt balanserade intrig. Vissa karaktärer försvinner långa stunder (en återkommer först under eftertexterna) och perspektivbytena från professorn via FBI-agenten till Hellboy är lite klumpigt genomförda. Och var inte Rasputin ryss? Och är det inte gult som betyder stanna?