Hellboy II: The Golden Army 2008

Ibland skulle jag vilja krypa in i Guillermo del Toros skalle och se vad som egentligen försiggår där inne.

Eller hur kommer man annars på en varelse som hans Elemental, ett slags ”Cloverfield”-monster vars blod och inälvor förvandlar gatan till grönskande äng? Eller den nye agenten på Byrån för paranormal research, som snackar parodityska och går omkring i dykardräkt (eftersom han är i gasform)? Eller den talande trolltumören som levererar en av filmens skönaste repliker? Eller att allt detta bör kryddas med Barry Manilow-singalong?

Vår regissör överraskar från ruta ett, med ursnygg stop motion-animation (skapad av danska Ghost VFX), när en ung Hellboy blir bekant med sagan om Den gyllene armén. Armén består av mordmaskiner beställda av en kung för tusentals år sedan, men när han insåg deras obarmhärtiga krafter beordrade han att de gömdes undan för all framtid.

Men just den här sagan råkar vara verklig. Medan jordens invånare envisas med att skräpa ner planeten, växer ilskan hos kungens son som hellre ser att sagofigurer tar över på Jordens yta. I smyg planerar Prins Nuada att återuppväcka robotarmén för en storskalig attack mot mänskligheten. Hellboy, monster tillika ofrivillig monsterbekämpare som helst tar en bira framför tv:n, tvingas än en gång rycka ut och rädda världen, med en usel oneliner för alla tillfällen.

Mannen som uppnått kultstatus med Oscarsvinnande indiesagan ”Pans labyrint” har plockat fram sin allra tjockaste sketchbok för denna efterlängtade uppföljare till 2004 års osannolika superhjältefilm, ”Hellboy”. Storyn är som skapad för hans outtömliga fantasi (eh, den ÄR skapad för hans outtömliga fantasi), med en freakshowparad av sagovarelser, troll, tandféer, onda Legolas-kopior och inte minst magnifika Dödsängeln, som lika gärna kunde vara Pale Mans avlägsna kusin.

Men more är inte alltid more. Medan han spinner vidare på de fantastiska miljöer och detaljerade monsterdesign som gjorde ”Pans labyrint” till en fest för alla sinnen, har han glömt hjärtat på vägen.

För det är trots allt när del Toro blandar magi med hjärtgripande drama som han är som bäst. Trubbel i paradiset för Hellboy och hans eldiga flamma Liz, och en kunglig crush för Abe Sapien är två kärlekshistorier som aldrig lyckas engagera. Den enda antydan till ett verkligt dilemma – om Hellboy ska byta bana och slåss för monstren som är som han – viftas bort alltför lättvindligt. Hade våra huvudpersoner inte varit så söta hade det varit svårt att bry sig om dem överhuvudtaget.

Man hinner trots det aldrig bli uttråkad under filmens gång. ”Hellboy II” är ett stort nöjesfält där det aldrig är långt till nästa karusell. ”Hellboy II” är julafton för fans av fantasy och monsterfilmer, och samtidigt den mest mainstreama publikunderhållning hittills från regissören.

Det planteras också rätt stora frön för en tredje del i sagan om Hellboy. Med en liten ungdjävel på väg och en ödesdiger pakt med Dödsängeln lämnar Guillermo del Toro helvetets portar vidöppna för en, förhoppningsvis ännu maffigare, final. Men vi får hoppas att ”The Hobbit” ger regissören utlopp för detta nykomna behov av publikfriande monsteräventyr. I ”Hellboy III” skulle jag föredra mer känsla för karaktärerna, och den lättsamma men udda matinékänslan som gjorde den första filmen till en charmig underdog.