Hellraiser 1987

Vi befinner oss på en kryddoftande marknad i valfritt exotiskt land. Mullret från människorna överröstas av gisslande synthesizers. ”What's your pleasure sir?” frågar den asiatiske köpmannen när han lämnar över boxen till den giriga shopaholic-snubben mitt emot. Att ondskans klor är framme framgår av soundtracket, men också av snubbens svarta naglar och boxens snirkliga inskriptioner. Klipp! Och skådeplatsen flyttas till en övergiven vind i en stor kåk i USA. I sann 80-tals anda äntrar sedan demonerna vår värld i samklang med hiskliga ljudeffekter och mot bakgrunden av ett blått, rökigt ljus. Därefter blir det splattigt med kroppsdelar som kastas runt, hakas upp och styckas om i en bisarr sado-masochistisk anda. 

Just kombinationen av splatter och undertryckt sexuell frustration är det som sammanfattar ”Hellraiser” bäst. Vilket osökt får mig att tänka på häx- och vampyrfilmer från 60-70-talet där unga jungfrur fick sätta livet, och oskulden, till för monstrens och berättelsernas skull. Eller om man vill gå ännu längre tillbaka i tiden till sagoklassiker som ”Skönheten och Odjuret” och ”Rödluvan” som båda handlar om kvinnlig sexualitet, farligt begär och om att lyckas tämja den där hunkiga besten. En best som i det här fallet heter Frank och är bror till Larry.

Och Larry och hans fru Julia har precis flyttat in i kåken där demonerna bor. Julia tycks tveksam till flytten, men oron beror främst på att hon undanhåller en fruktansvärd hemlighet - hon är kär i vagabonden Frank som har campat i huset fram tills de flyttar in, men för tillfället är försvunnen. Julia, Clare Higgins med David Bowie-makeup, kan inte låta bli att snoka runt bland hans kvarglömda prylar och trillar över en låda med pornografiska foton som Frank sparat. Fotona får henne osökt att tänka på tiden de själva spenderat i sänghalmen. Upplägget är inte alls dumt om det inte vore för att skådespelarensemblen insats är under all kritik. 

Jag kan välja att sänka min standard bara för att det är skräck det rör sig om, trots att det känns sorgligt. Sedan Spielberg och Kubrick har nämligen genren inte lockat till sig nämnvärt många kvalitativa skådespelare, även om det händer ibland, som nu senast med ”Crimson Peak”. 

Vad ”Hellraiser” däremot har är en svunnen charm. Fotot består främst av udda 70-tals vinklar och hoppa-fram-sekvenserna är så förutsägbara att flickscouterna skulle skratta. Blodet är orealistiskt ljusrött och skvalpar göttigt i slow motion. Ljussättningen påminner ibland om stumfilmer som ”Nosferatu”, men det är absolut inte konsekvent och man får vara glad för de få klipp som är snygga. 

Likt ”50 nyanser av honom” saknar dock storyn finess. Replikerna ”Come to daddy” och ”Come out, come out wherever you are” levereras med leda, även om dottern Kristys punchiga ”Go to hell” är ett myshumoristiskt sätt att avsluta filmen på. Cenobitsen är dock skönt superonda och ”Tron”-effekterna mot slutet är smått briljanta med de ljusblåa och gula blixtarna som målats direkt på fotot. 

Så trots trött story och dåliga skådisar har filmen som helhelt ett kult-glimmer över sig som inte kommer blekna i första taget.