Hercules 2014

Det är egentligen orättvist. Av alla dessa krockar när två filmer av samma typ släpps med korta mellanrum ("Armageddon"/"Deep Impact", "Ett småkryps liv"/"Antz", etc.) så har ju få haft det så lätt som denna. Att följa upp Renny Harlins genomusla "The Legend of Hercules", som släpptes i våras, är lite som att vinna på ren teknikalitet. Det kan helt enkelt inte bli sämre.

Och trots att ojämne Brett Ratner sitter i registolen så är det en helt klart lättsmält actionrulle med en perfect castad Dwayne Johnson i titelrollen. Visst, han är knappast en skådespelare av Oscarsklass men i sådant här nonsens funkar hans lättillgängliga charm, sorgsna hundvalpsögon och bodybuilder-uppenbarelse utmärkt. Han är en actionhjälte med hjärta. Även utan jämförelse med den bleka Ken-dockan Kellan Lutz...

Som backup har han dessutom ett rövarband av häftiga sidekicks/imponerande karaktärsskådespelare. Ian McShane är typiskt ultracool som spågubben Amphiaraus, norska talangerna Aksel Hennie ("Huvudjägarna") och Ingrid Bolsø Berdal ("Kallt byte" 1 och 2) sticker ut som galne Tydeus respektive kaxige bågskytten Atalanta medan Rufus Sewell anammar Viggo Mortensens Aragorn-hunk från "Sagan om ringen".

Det finns överhuvudtaget en känsla av Peter Jacksons kända trilogi (inte minst första filmen) på en slags billig blockbuster-nivå. Självfallet saknar den samma kvalité gällande story, effekter, dialog... ja, det mesta. Men gruppkänslan av detta gäng på äventyr är ändå drabbande och när de inför det stora finalslaget pratar om att vara en familj blir det ändå väldigt finstämt.

Det är för övrigt sista halvtimmen som är filmens starkaste del. Fram till dess är det stundtals väl fånigt med gott om klyschor - överlevnadstal, träning av tafatta bönder, flirt med snygg prinsessa (Rebecca Ferguson i sevärd Hollywooddebut), rufs i håret på söt grabb. För att inte nämna en utdragen stridsscen med grönmålade huliganer där Ian McShane har en vagn med utfällbara svärd.

Vid vad som liknar en typisk slutstrid blir det uppenbart att filmen saknar en ordentlig skurk, något det blir ändring på vid en kanske inte helt oförutsägbar twist. Det är dock då filmen tar fart på riktigt. Det blir lite råare, mörkare och brutalare. Karaktärernas samspel utvecklas och birollsproffs som John Hurt och Peter Mullan kommer till sin rätt. (Jag kan dock omöjligt ta Joseph Fiennes på allvar i hans lockiga peruk.)

Brett Ratner, Dwayne Johnson och legenden Herkules är kanske inte den ultimata kombinationen för årets största filmupplevelse och det är inte heller någon blivande klassiker. Men den uppnår trots allt sitt syfte - att glatt och högljutt underhålla - och som Renny Harlin lärt oss så skulle det kunnat vara mycket värre...