Hobo with a Shotgun 2011

Det hela började som ett skämt. Filmen med den geniala titeln är en utsträckt version av YouTube-klassikern som vann en tävling i anknytning till Roberto Rodriguez och Quentin Tarantinos "Grindhouse"-dubbelmacka och därmed tog plats i den kanadensiska DVD-utgåvan. Om ni frågar mig så kunde den likagärna stannat där. Men istället, likt den betydligt bättre "Machete" drogs trailern ut till långfilmsformatet.

"Hobo with a Shotgun" behöver ingen vidare presentation utöver titeln. Luffaren, som spelas av ingen mindre än en nuförtiden rynkig Rutger Hauer, kliver av frakttåget i staden som både gud och Robocop glömde och som istället styrs med järnhand av gangstern Drake (Brian Downey) och hans två sadistiska söner Ivan (Nick Bateman) och Slick (Gregory Smith). Efter att ha åkt på rejält med spö plockar Rutger på luffen fram hagelbössan för att städa upp gatorna från pedofil-jultomtar, rånare, hallickar och annat löst pack, eller som tidningarna skriver; "Hobo Stops Begging - Demands Change."

Man måste beundra den unge regissören Jason Eiseners ambitioner att vara åttiotalets sleaze- och exploitationsfilmer trogna. Alltifrån Karim Hussains gryniga Technicolor-foto, till det medvetna överspelet, ultravåldet och burkiga ljudet flyttar publiken direkt till 42nd streets rökiga, pissdränkta gamla grindhouse-biofåtöljer. Jag inser själv svårigheten i att klaga på en film som är medvetet dålig men jag måste ändå poängtera att det är en bedrift att lyckas få mig att kolla på klockan flera gånger under en 90 minuters-rulle om Rutger Hauer som hemlös vigilante, med robotar på motorcyklar och topless-tjejer som svingar baseballträn.

Det går inte att komma ifrån att filmens grundskämt avverkats redan i titeln och resten av filmen  känns som utfyllnad redan från ruta ett. Jag hade höga förväntningar på den hajpade nätsnackisen men blev överraskad av hur usel den var, långt bortom dess intentioner. Manuset kändes trött och alldeles för självmedvetet, filmen saknar vettigt tempo, blodet slutar aldrig spruta och mitt i allt har vi Rutger Hauer som faktiskt försöker skapa något tredimensionellt av sin enkla karaktär. Så många duktiga regissörer har på ett kreativt sätt lyckats hylla gamla skitfilmer utan att resultatet även det blir skit, Jason Eisener är inte en av dem. Jag hade hellre sett klippningsgeniet och filmnörden Edgar Wright förlänga sin hysteriska Grindhouse-trailer "Don't!" som den fanns med på samma DVD som "Hobo".
   
När den slitne Hauer kör en lång monolog framför nykläckta spädbarn på sjukhuset om deras hopplösa framtid som horor, knarklangare eller hemlösa drömmer jag mig tillbaka till Hauers klassiska "Tears in the rain"-monolog från Blade Runner. Åren har satt sina spår i hans förr så släta humanoidansikte. Kanske börjar jag också bli gammal, jag minns en tid när "Braindead" och Troma-kassetterna gick varma i VHS:en. Jag vet inte om det är ett åldertecken eller ett sundhetstecken att jag inte kan skratta när en skolbuss med småbarn eldas upp i underhållningsyfte, men en sak är jag rätt  säker på "Hobo With a Shotgun" är strictly for fanboys.