Machete 2010

Egentligen började det långt tidigare, manuset skrevs redan efter "Desperado" i mitten av 90-talet. När filmen nu äntligen dyker upp (jag älskade fejktrailern) är det med extra namn under såväl författare som regi, Rodriguez delar den första titeln med kusinen Àlvaro Rodriguez och regissörsstolen med sin ständige redigerare Ethan Maniquis, och jag börjar misstänka att huvudmannen Robert inte gett projektet sin fulla uppmärksamhet. Han är trots allt en ständigt upptagen man.

Visst kan det ha en del med mina egna förväntningar att göra. Jag tror inte de var för höga, däremot väntade jag mig en film mer i linje med "Planet Terror" när det kom till energi och underhållningsfaktorn. Det överdrivna, osannolika, blodiga våldet finns här och jag har inga problem med att det är i mindre skala än "Planet Terror" som trots allt rör sig i en annan genre. Däremot blandas de våldsamma stunderna, som för all del är väldigt underhållande och förstås hör till filmens höjdpunkter, med plotdrivande scener som drar ut alldeles för länge. Dras ut och dras om. Jag har ingenting emot att "Machete" har en historia, och jag uppskattar en skön hämndhistoria vilken dag i veckan som helst, men Rodriguez & Rodriguez har valt att placera filmen på 105 minuter när 85 hade räckt långt. Inklusive eftertexter.

Historien placerar Danny Trejo som mexikanske före detta federala polisen Machete, nu driven till ett liv som dagarbetare i Texas när han anlitas för att lönnmörda en rasistisk senator. Anlitaren visar sig dock ha dolda motiv och lurar Machete, ett ödesdigert misstag, får han och övriga inblandade (och några till) bittert erfara när den store starke mexikanaren ger sig ut för brutal hämnd.

Den före detta fängelsekunden Trejo har varit en aktiv skådespelare i många år nu men det här är hans första huvudroll, åtminstone i en större film. Han är enligt utsago väntat på den i runt 15 år och är i allra högsta grad värd belöningen. Att han är en bit över 60 och kommer från ett hårt liv syns förvisso, detta till trots är det ingen människa du vill jävlas med, hur ung och stark du än är.

Utöver våldet och det oerhört sköna, grindhousedoftande, fotot, hör skådespelarna till det riktigt positiva med "Machete". Att se Michelle Rodriguez sparka rumpa är alltid ett nöje, likaså är jag svag för män som Don Johnson och Jeff Fahey, de passar alla perfekt in i Robert Rodriguez värld. Till och med Steven Seagal är ett nöje att se, det trodde jag aldrig ni skulle få se mig skriva.