Honeymoon 2014

Detta handlar på ett plan om ett äktenskap gone bad. Och då snackar vi riktigt BAD. 


Bea och Paul är ett ungt nygift par som åker ut till skogen för att i hennes familjs gamla hus fira sin smekmånad. De skrattar, älskar och sover och allt är till synes frid och fröjd. 
En natt ändras dock tillvaron för dem båda. Bea är plötsligt försvunnen och när Paul hittar henne naken och desorienterad i skogen minns hon först inget men hävdar sedan att hon bara gått i sömnen. Men var hon därute ensam? 

Det börjar otroligt fint och harmoniskt när det unga paret presenteras för oss och jag tycker rätt omgående om dem båda. De är så kära, har så roligt ihop och en enslig stuga vid en sjö i skogen har väl aldrig verkat mer ofarlig. Sedan svänger det och som åskådare är jag vid det laget så pass engagerad i handlingen och de två huvudpersonerna att jag egentligen inte har någon möjlighet att värja mig, utan får bara snällt hänga med i paranoian och den mörka utvecklingen som svängen bär med sig. 

Rose Leslie som Bea känner man igen från ”Game of Thrones” och hon är riktigt lysande! Så vanlig och (nästan) hela tiden glad och charmig. Hon gör sin karaktärs… ja vad ska jag kalla det, tilltagande förvirring och efterföljande förvandling mycket övertygande men ändå subtilt. 


Harry Treadaway (Victor Frankenstein i ”Penny Dreadful”) spelar hennes man och även han är som vem som helst, äkta och på riktigt. De två passar otroligt bra ihop, har fin kemi i både de kärleksfulla scenerna och i de andra inte lika… tillgivna partierna. Hans desperation och fasa verkligen lyser ur ögonen på honom när kvinnan han älskar börjar bete sig allt mer besynnerligt och han inte längre kan känna igen sin fru. 

Leigh Janiak imponerar stort i och med sin regidebut här och har även varit med och skrivit manus. ”Honeymoon” är en mycket effektiv indiethriller som genom suggestiv spänning kryper djupt in under skinnet på sina åskådare. Musiken är fantastisk och fotot enkelt men innovativt. Tempot är stillsamt, men manuset otroligt välskrivet, dialogerna plausibla och drivet hela tiden på i rätt riktning. Dramaturgin följer en enkel kurva, utan onödiga och förvillande sidospår och krångligare behöver det heller inte vara. 


Det kanske här och var avslöjas lite för mycket om vad som håller på att hända, varför viss förutsägbarhet finns, men det blir ändå aldrig tråkigt och jag sitter från början till slut, som fastnaglad och väntar på fortsättningen. Fastän jag alltså inte hoppar till, så som jag vanligtvis gör när mörka skogar och ödsliga stugor skildras på film, så känner jag oupphörligen en skönt illavarslande nervositet. Slutet är dessutom, om än inte hela vägen förklarligt, ändå väldigt tillfredställande, vilket inte alltid är fallet i liknande genrefilmer. 


Så om du gillar långsamt uppbyggd ryslig stämning och tycker plötsliga personlighetsstörningar är olustiga men ändå spännande, är denna fenomenala lågbudgetrysare absolut en film för dig.