Penny Dreadful 2014-2016

Vid en första anblick kan "Penny Dreadful" te sig mörk och kontrastlös. Introt bjuder på närbilder av spindlar, skorpioner och obducerade kadaver till toner av sköra violinstråkar. Vågar man titta närmre så ser man att det är de vackert utförda detaljerna som utgör kontrasterna och bidrar till att skildra klassamhällets Viktorianska London. Låt dig förflyttas mellan smutsbruna gränder där tuberkulosen härjar till balsalar med vackra trägolv och tunga vinröda gardiner. Från första parkett på skräckteatern Grand Guignol, ner under luckan på scenen där de skuggbeklädda skrymslena bjuder på  blod, svett och tårar.

1891. Jack the Ripper har skördat sina offer och satt skräck i Londons mindre lyckligt lottade befolkning. Den Viktorianska eran lider mot sitt slut. Ett paradigmskifte där maskiner skapar människor och industrialiseringen på allvar står för dörren är nära. Under en epok då kvinnlig sexualitet var en synd och en vandrade livmoder kunde få dig inspärrad på mentalsjukhus känns det extra skönt att det finns en kvinna med bland huvudrollsinnehavarna. Vanessa Ives (Eva Green) är den Viktorianska kvinnans motsats. Istället för modest och avsexualiserad plågas hon av ett syndigt förflutet och drivs av en mörk odefinierad kraft. Tillsammans med den upptäcktsresande Sir Malcolm Murray utforskar de Londons skuggor i jakt på hans fallna dotter Mina. 

På resan genom bakgatornas vrår och vetenskapsmännens obduktionskällare lockar de med sig den amerikanska vapendragaren och tillika cirkusaktören Ethan Chandler samt Dr. Victor Frankenstein vars nyfikenhet gör att han ansluter sig till den obskyra skaran. Trots den övergripande berättelsen om sökandet efter Mina så handlar serien främst om huvudkaraktärernas inre dilemman och de förbannelser de lider av, samt deras strävan efter att försonas med sin historia.

Fotot, scenografin och kostymerna är förföriskt stiliga. Merparten av odjurens och bestarnas masker är handgjorda likaså miljöerna som byggts upp från grunden. Skådespelarna gör en fantastisk insats. Speciellt Eva Green, vars minspråk jag förtrollas av, men även bikaraktärerna Brona Croft, Dorian Gray och The Creature bidrar med att framkalla en hårresande skräckstämning. Dialogen är ibland högtravande men otroligt välskriven och trollbindande.  

Tyvärr tycker jag att huvudberättelsen irrar iväg och tappar den mysticism den byggt upp på vägen. Den inte särskilt nyskapande. Vi har flertalet gånger tidigare sett dessa gotiska karaktärer mötas under diverse omständigheter. Inslagen av egyptisk mytologi är därför en personlig favorit, likaså Frankensteins berättelse. Den har för en gångs skull fått det djup den förtjänar och blivit den dåtida science-fiction berättelse som den är. Kanske är serien mer spännande om man inte känner till de litterära karaktärerna sedan tidigare. Bram Stoker må aldrig bli omodern, men mot förmodan har till och med jag börjat tröttna på vampyrer. 

Trots lite av ett antiklimax mot slutet så kommer jag förväntansfullt följa nästa säsong. Och vill du se ett ståtligt, rått spektakel utspela sig till ljudet av nynnande barnkörer, hjärtskärande skrik och förflyttas till en tid då vetenskapen och spiritualismen gick hand i hand, är detta serien för dig. Se inre demoner manifestera sig och ta plats bland skuggorna för att slutligen bryta sig loss och överfalla dig när du är som svagast. För mörkret visar ingen nåd.