Hotell Transylvanien 3: En monstersemester 2018

För varje vass satir behövs en ”Polisskolan” och för varje mästerligt, animerat barnäventyr från Pixar så behövs en film som denna. Familjefilm som bjuder på lagom kombination av underhållning och moralkaka utan att vare sig förnärma men inte heller lämna något alltför bestående intryck. Det är en för idag ovanlig typ av barnfilm som satsar främst på barnen även om det höga tempot knappast lär lämna föräldrarna uttråkade.

I första filmen presenterades greve Dracula, hans dotter Mavis och deras vänner och familj som ett gäng klassiskt strukturerade men charmiga monster. I filmens andra uppföljare åker gänget på en välmotiverad kryssningssemester och träffar på en mänsklig, kvinnlig kapten som vår berömda blodsugare blir stormförälskad i - ovetande om att hon är släkt med hans gamle rival, vampyrjägaren Van Helsing.

Känslan som infinner sig att se den här, som hamnar i ungefär samma liga som de två första, är som att titta på tecknad film en söndag med syskonbarnen. Barnens fnitter, som märkbart infinner sig i salongen, kittlar och det är oundvikligt att inte ryckas med i det fåniga men roande äventyret. Tydliga karaktärer, snabba puckar och harmlös slapstick gör att filmen slinker ner smärtfritt likt en mjukglass en varm sommardag.

Även om nivån nästan uteslutande är på en barnslig nivå så finns här lite extra kul för de vuxna. Skämten om Tinder-dejting och stressen att semestra med stökiga barn går troligen hem mer hos mamma och pappa. Det klimatiska DJ-battlet bjuder på en hel del nostalgiska sommarhits och blinkningarna till känd monsterfilm finns som alltid där. Mitt hjärta bultar lite extra när ”Gremlins”-gänget dyker upp.

Icke att förglömma är det traditionella budskapet om att vara sig själv och att det är okej att vara annorlunda. Ett budskap som knappast är främmande för barn- och familjefilm men idag känns mer viktigt och relevant än någonsin. Man kan utan svårigheter dra paralleller till minoriteter som sexuella läggningar och hudfärg. Det är tillrättalagt och politiskt korrekt - och varför inte? Det är en barnfilm.

Att den inte är bland det bästa som gjorts inom genren är det dock ingen fråga om. Förutom en ganska tunn story och en del platta skämt så förvisas inte oväntat de flesta kvinnliga karaktärer till bollplank för de andras knasigheter - de som ens har repliker det vill säga. Och 3D-effekterna tillför som så ofta inget mer än höjda biljettpriser.

Men det är trots allt en film för barnen och för dem är det tveklöst 97 minuter av färgglad underhållning som fungerar perfekt som sommaralternativ regniga dagar.