I, Frankenstein 2013

Baserade på tecknade serier av Kevin Grevioux är det naturligt att jämförelser mellan "Underworld" och "I, Frankenstein" gjorts under förhandssnacket inför den senare filmen. Sånt prat har dock fått ett snabbt slut efter att juryns utslag - i form av recensioner - trillat in.

Handlingar som kretsar kring hundraåriga krig mellan två rivaliserande övermänskliga folk må återfinnas i båda filmerna, men där slutar likheterna. "I, Frankenstein" gjordes med flit med ett mildare mått våld för att även yngre målgrupper skulle kunna se den. Fint tänkt, men delvis är det ett överlag barnsligare drag som gör filmen svår att ryckas med av. Sina fel till trots är dock kritikernas sågning vid fotknölarna en smula överdriven.

Att ge huvudrollen som Frankensteins monster, Adam, till en riktig skådespelare som Aaron Eckhart ("The Dark Knight", "Thank you for Smoking") istället för till ett muskelberg med låg panna och kraftigt käkparti, var rätt tänkt. Istället för att framställa honom som en varelse som kommunicerar enstavigt och förstör allt i sin väg för att han inte förstår bättre, kan Eckhart ge Adam ett visst djup och göra honom till en karaktär att identifiera sig med. Men manuset hänger inte med. Eckhart får alldeles för lite att jobba med, och trots att hans Adam beter sig mänskligare än de flesta andra i filmen uttrycks det om och om igen att han bara är en självisk varelse utan själ. Det har man helt enkelt bestämt sig för och inga handlingar verkar kunna ändra på det.

Förutom det aningen larvigt skrivna manuset med bland annat alltför många storstilade repliker som får en att himla med ögonen, känns det visuella taffligt utfört. De gotiska miljöerna har fått bli utstuderade kulisser, medan CGI-effekterna för att skapa utseendena på de två stridande klanerna, de goda Gargoyles och de onda demonerna, sticker i ögonen.

Mittemellan dessa två klaner finns människorna, fast förutom en scen på en klubb i början syns väldigt lite av dem i filmen - och så Adam förstås som är den enda varelsen av sitt slag. Filmen börjar med några lovvärda minuter med att vi får ta del av en Mary Shelley-version av monstrets tillkomst ano 1795. Men berättandet som sedan följer blir snabbt så fragmentariskt att man verkligen känner hur det hoppar mellan olika serierutor där framme på duken.

Adam dyker upp 200 år senare i en slags nutid, för att göra upp med demonerna som vägrar lämna honom ifred. Efter en strid hamnar han hos det mer himmelska Gargoyle-folket. Men när hemligheten om varför demonerna är ute efter Adam så småningom avslöjas, hamnar han mitt i denna hundraåriga kamp som hotar att utplåna hela mänskligheten. Och för Adam blir det svårt att veta vem han kan lita på.

Filmens andra halva känns mer sammanhängande än början, och det går i alla fall att följa en röd tråd i berättandet. Men viktiga nyckelscener som för handlingen framåt fortsätter att få en så icke-trovärdig behandling, att det blir omöjligt att ta filmen på allvar.