I Love You, Man 2009

Det är bara bögar som blir kompisar med tjejer. När John Hamburg  gör en komedi med den schablonen som utgångspunkt sätter han fingret på rädslan att stå utanför. Paul Rudd spelar Peter Klaven som är en mjuk fastighetsmäklare som snart ska gifta sig med sin fästmö Zooey. Han har inga killkompisar, men vad gör det när alla kvinnor i omgivningen bjuder in honom i sin vanligtvis stänga "girls only" klubb.

Peter personifierar begreppet metrosexuell och är den typen av kille som älskar  "Djävulen bär Prada" och kan prata timtal om känslormedan hans flickvän snackar snusk med väninnorna om hans prestationer i sängen.  Vore det inte för hans machofarsas osentimentala tillkännagivande att han alltid såg lillebrorsan som sin favorit skulle livet fortgå i samma stil. Skakad inser Peter att han kanske borde skaffa sig en killkompis. För att invigas i hemligheten med  "mandates" vänder han sig till lillbrorsan (Andy Samberg från "Saturday Night Live" ) som är gyminstruktör tillika grabbig heltidsbög. 

Just som Peter nästan gett upp hoppet efter ett antal dråpliga möten dyker Sidney upp som en riddare i Hawaiiskjorta. Ett resligt fenomen med en pyttehund som ohämmat röker på, aldrig bryr sig om att städa ungkarlslyan och vrålar när han känner för det. Jason Segel är som gjord för att spela den oborstade men charmiga karaktären. När Sidney och Peter väl träffas uppstår omedelbart tycke och grabbifieringen blir ett faktum till flickvännens förtret.

SNL-bekante Paul Rudd känns som ett självklart val som den försiktige killen som vill få lite balls. Men det är ändå den jättelike Jason Segel som stjäl showen. Han gör sin karaktär till en oborstad och ohämmat impulsdriven typ som röker på, dricker öl och ställer till det. Samtidigt är det uppenbart att han innerst inne menar väl och hans personliga charm gör att förlåtelsen ligger nära till hands. Det är början av deras spirande vänskap, när Sidney tar Peter under sina vingar som är filmens mest sevärda del.  Sedan spårar det ur till kass rockmusik och luftgitarrer.

När Rudd förvränger samma fraser med flumröst i tio minuter har hela klabbet fastnat i ett illasinnat dagisloop. Note till John Hamburg:  sorry dude - ett enda  hyfsat Leprechaunskämt håller inte för tio minuters tortyr. Roliga typer som Jaime Pressley och Jon Favreau blir märkligt underanvända och nedtonade. Det hade inte skadat med mer av den ohämmade Samberg heller.  Inte heller är det särskilt svårt att förstå att filmen snarast befäster stereotyperna om manligt och kvinnligt än att utmana dem.

Trots det får "I Love You, Man" pluspoäng för att man vågat sig på ett okonventionellt ämne för i ultrakommersiell amerikansk komedi. Synd bara att den idén fick sällskap av den sedvanliga sörja av billiga gags och konventionella slut. En ny sko känns inte fullt lika fräsch när man trampar i gyttja. Med en bättre regi hade det kunnat bli intressantare.  Ämnet har klar potential. Men det är just där det största problemet med filmen ligger - man vågar inte riktigt lita på intelligensen hos sin publik.