Ice Age: Buck Wilds äventyr 2022

För exakt 20 år sedan fick vi stifta bekantskap med mammuten Manny, sengångaren Sid, och den sabeltandade tigern Diego i den framgångsrika historien om “Ice Age”. Fem filmer senare har vi kommit fram till den sjätte installationen, och visst får vi möta dem igen - minus min favorit, den evigt nötjagande ekorren Scrat. I nya “Buck Wilds äventyr” är det däremot inte det gamla järngänget som är i fokus, utan detta är närapå en fristående historia där huvudrollerna innehas av de två, något mindre intelligenta, pungråttorna Eddie och Crash.

 

Även om serien kallas “Ice Age” är det snarare “djungeltid” som vi snart stöter på. De två ramlar in ett sorts hemlig oas mitt i istiden - men som hotas att förstöras av den arga triceratopsen Orson, väl omringad med sin egen väldresserade raptor-armé. Eddie och Crash, flankerade med huvudkaraktären tillika äventyraren Buck Wild samt nykomlingen, mårddjuret Zee, måste därmed rädda både sig själva och sin paradis från att förintas.

 

I årets “Ice Age” är det alltså mindre is än sitt original, och mer djungel och dinosaurier. Jag uppskattar alltid när barninriktad film är (någorlunda) verklighetsbaserad, och speciellt dinosaurier är ju en riktig favoritgenre. Filmen vi möts av idag når inte upp till den normala “Ice Age”-nivån, utan mer som en sidohistoria som råkade bli en hel långfilm. Hålen är stora efter favoritkaraktärerna, och även om vissa av de vi nu följer funnits med tidigare fyller de inte skorna fullständigt.

 

Det är inte bara figurerna som skiljer sig i nya “Ice Age”, det är även rösterna bakom dem. Listan med kändisröster rasslar skralt, och de många världsstjärnorna har ersatts med vad som mestadels kan betraktas som doldisar. Rutinerade Simon Pegg kämpar själv med att dra lasset som titelkaraktären Buck Wild, och även om de andra rösterna gör sitt jobb så undrar man lite var prioriteringarna och pengarna från jättelika Disney har hamnat.

 

Animerade filmer har ju alla möjligheter i världen att skapa magi genom färger, former, och genom att bokstavligen måla hela sin värld. Vi har sett mängder av exempel på detta de senaste åren i form av “Luca”, “Encanto”, och allra senast av den anime-inspirerade “Röd”. Det förvånar mig därmed att nya “Ice Age” visuellt haltar rejält. Varken det gnistrande islandskapet, de fluffiga pälsarna på djuren, eller den grönskande djungel kommer till sin rätt utan de verkar ha blivit förpassade åt sidan i förmån för tjatter och halvroliga skämt.

 

Hur som haver, kan “Ice Age: Buck Wilds äventyr” faktiskt passa in väl till sin tänkta målgrupp. Historien är enkel att följa, det händer mycket, men aldrig så att det blir för komplicerat att hänga med. Det finns fina lärdomar här att dra, till exempel om att man inte ska reta varandra samt att det är viktigt att få våga ta steget ut och testa sina vingar. Men tills nästa “Ice Age” så vill jag ha favoritekorren Scrat tillbaka.