Imaginary 2024

Ska man applådera Blumhouse för något så är det att de är flitiga med att leverera skräckfilm. Bara förra året släppte de nio stycken, varav flera var några av årets mest framgångsrika. Men kvantitet är aldrig detsamma som kvalitet och det är tydligt i deras senaste alster.

 

”Imaginary” är senaste försöket att locka skräckfansen och upplägget är barns osynliga kompisar med en läskig teddybjörn i fokus. En barnboksförfattare (DeWanda Wise) flyttar med nya familjen in i sitt barndomshem där ena, yngsta styvdottern (Pyper Braun) finner en ny bästis i en gammal nallebjörn. Men denna visar sig inneha demoniska krafter som snart hotar förortsidyllen.

 

Upplägget är tillräckligt kittlande, med barns osynliga vänner som en oväntad, hotfull kraft med sin egen mytologi och nallen Chauncey som en slags stand-in för Chucky/Annabelle/M3gan. Men med undantag för några jump scares av typen ljudeffekter på högsta volym och oväntade saker som dyker upp i bild blir det sällan läskigt. En film om en ondskefull nallebjörn borde inte vara så här tråkig.

 

Vi har det mesta förut och när man ska utforska en bisarr fantasivärld liknar det mest en blek kopia av Blumhouses egna ”Insidious”-filmer, som i sin tur själva kopierat av ”Terror på Elm street” och en handfull andra klassiker. Filmbolagets brist på fantasi börjar synas i sömmarna, trots att man i Stephen King-anda verkar kunna göra skräck av vad som helst.

 

Regissören Jeff Wadlow har tidigare gjort usla men kommersiellt framgångsrika ”Truth or Dare” och "Fantasy Island" för Blumhouse och även här märks hans begränsade förmåga. Här saknas totalt någon slags självironi eller förlösande humor. Istället vräks det på med ofta genant, övertydlig dialog och exposition som både lär roa och dumförklara publiken.

 

Det är fint att se Wise (som var ett friskt tillägg i ”Jurassic World Dominion”) få glänsa lite i en huvudroll och veteranen Betty Buckley (”Carrie”, ”Split”) har några kul scener som en knasig kusin till Lin Shaye i "Insidious". Men karaktärerna är lövtunna och ointressanta, och det är svårt att bry sig. Även om det är fint med kvinnliga karaktärer i centrum så är det underligt att man rollsatt begåvade Tom Payne (”The Walking Dead”) som pappan för att sedan av en lat anledning exkludera honom under största speltiden.

 

Tillsammans med ”Night Swim” är ”Imaginary” ett tecken på att Blumhouse börjar få lite hybris och kanske bör syna framtida projekt, åtminstone på manusstadiet. Mindre kräsna skräckfantatiker kanske kan få ut något av att klämma dessa 104 minuter men annars har den här bäst glömda rysaren inte mycket att erbjuda.