Insidan ut 2015

Vad händer i våra huvuden egentligen, hur funkar det där med våra tankar, minnen och sinnen? Fråga Disney/Pixar och de kommer övertyga dig att allt styrs av fem små gubbar på Huvudkontoret. Var och en ansvarig för en känsla: här finns Ilska (karikatyren av en bitter kontorsgubbe), Avsky (misstänkt lik en kritisk tonåring), Rädsla (den överdrivet försiktige neurotikern) och Vemod (en ständigt bedrövad bibliotekarie-typ). Samt ständiga solstrålen Glädje, som är den som sprider gott humör och får allting att rulla.  

Just de här känslorna bor inuti Riley, en hockeyintresserad liten tjej. De har följt henne genom livet sedan hon föddes, de hejar på henne i lyckliga stunder och tröstar vid motgång. Alla stora minnen, positiva som tråkiga, arkiveras och på nätterna tar Drömfabriken över med nattens val av film. Det är otroligt sinnrikt och kreativt skapat, det här lilla men ändå enorma universum som ska finnas i vår hjärna. Filmen bjuder på en färggrann psykologilektion som väcker fantasin till liv. Den komplexa mänskliga hjärnan förklaras på ett enkelt och pedagogiskt sätt, som gör det lätt för barnen att förstå sina känslor. Samtidigt som alla åldrar kan roas av ett enormt underhållande äventyr. 

För ett äventyr blir det, med start samma dag som nu 11-åriga Riley flyttar med sina föräldrar till San Francisco. Stressen med miljöombyte, saknaden efter vännerna i Minnesota, och en misslyckad första dag i skolan blir nästan för mycket att hantera. Det blir kaos i skallen, bokstavligt talat, och plötsligt är Glädje och Vemod ute på vift med ett svårt uppdrag - att återställa balansen och se till att Riley kan hitta tillbaks till sitt forna jag igen. 

Rileys flytt kan ses som en metafor för den läskiga inre resan alla barn gör, från den oskuldsfulla barndomen där livet är en lek till de tidiga tonåren då hormonerna spirar. Tiden man söker efter sin identitet, glömmer gamla intressen men skaffar sig nya, och där personligheten kan utvecklas drastiskt. 

Att lyckas fånga något så abstrakt på film är inget mindre än genialt. Men något annat väntar vi oss inte från Pixar. Det är nu 20 år sedan ”Toy Story” tog världen med storm som den första dataanimerade filmen med dessutom en riktigt stark historia, och Pixar har åter gjort en av sina allra bästa filmer. Regisserar gör Pete Docter, som än en gång välkomnar in i en lika detaljrik och härlig fantasivärld som i "Monsters Inc." med samma hjärta och värme som kännetecknade hans "Upp". Karaktärerna Vemod och Glädjes resa går via världar som Abstrakt tänkande och Fantasilandet, vilket ger filmskaparna all möjlighet att leka loss. Det gör de också. Här finns samma påhittighet som även hittas i Pixars bästa kortfilmer; små nedslag i fantastiska världar och möten med knasiga karaktärer, där vad som helst kan hända.

Filmen är full av riktiga guldkorn till skämt riktade mot en vuxnare publik (blinka och du missar dem), men också gott om flörtar med (eller är det pikar mot?) tonårstittarna. Att kalla animerad film för "något för hela familjen" är en klyscha som inte alltid stämmer, men i det här fallet kunde det inte vara mer sant. 

Det blir inte heller så utstuderat som det kan bli i animerad film - ni vet, känslan av att filmskaparna trycker på rätt knappar vid rätt tillfälle - eller så kanske de gör just det, men jag låter mig gärna svepas med i denna emotionella berg-och-dalbana. 

Framåt slutet kommer verkligen alla känslorna på en och samma gång. Jag skrattar och gråter om vartannat, det är helt enkelt omöjligt att inte bli berörd. Och Pixar sparar det bästa till sist. Montaget under eftertexterna kan mycket väl vara årets roligaste filmscen.