Inte den du tror 2019

Svettiga handflator mot ett fönster som vetter ut över en odefinierad fransk, storstad. I en första, kort sexscen mellan den 50-årige lärarinnan Claire, Juliette Binoche, och den mycket yngre Ludo ger sig filmens tema tillkänna - den eftersträvansvärda ungdomen. Claires berättelsen tar nämligen vid då Ludo hastigt bestämmer sig för att avsluta relationen. Med den äldre kvinnans plågade insikt om att hon passerat sitt bäst-före-datum, den tid då en kvinna förvandlas från åtråvärd till osynlig, skapar hon en fejk online persona för att kunna fortsätta stalka sitt ex som unfriendat henne.

 

Då Ludo bara lägger till vänner han träffat irl blir Claire istället Facebook-vän med hans rumskompis Alex. Efter en mängd chattande och telefonsamtal intensifieras deras relation snabbt och Claires persona, Clara 24, och Alex förälskar sig i varandra. Trots att deras relation är enkom virtuell, är den inte desto mindre känslosam. Claire får äntligen leva ut sin sexualitet, bli sedd, lyssnad till, och få sitt bekräftelsebehov mättat. Det blir ett ständigt avvägande mellan lögn och att visa sitt sanna jag. Men också mellan livet som tvåbarnsmamma och viljan att känna sig åtrådd.

 

Det är en klassisk catfishing-story som för tankarna till dokumentären ”Catfish”, men också filmer som leker med åldersskillnader som exempelvis årets hyllade ”Hjärter dam”. Både ”Hjärter dam” och ”Inte den du tror” lyfter den uttråkade medelålders kvinnan och hennes inre konflikt mellan rollen som mor och sexuell varelse. Jag tänker på Camille Paglias "Mammy Yokum" i sin text "The Southern Belle" och på hur många äldre kvinnor känner sig malplacerade i dagens ungdomsbetonade samhälle, men också på idén om att grått hår tycks synonymt med att leva i celibat. Det faktum att Juliette Binoche ansetts vara en riktig skönhet som ung, och nu själv passerat 55 ger också berättelsen en extra dimension. I flera närbilder på Binoches ansikte tillåts också hennes rynkor agera förstärkare åt känslomässiga scener, istället för att försöka släta ut dem.

 

”Inte den du tror” pendlar mellan att vara ett spänningsdrama och ett nära porträtt av den komplicerade och intressant karaktärens Claire hantering av sin egen skuld och osynlighet. Binoche briljerar verkligen i rollen som Claire, som tidigare arbetat med liknande ämnen i exempelvis ”Moln över Sils Maria”. Jag känner med Claires ambivalenta förhållande till sina handlingar. Ramverket är Claires samtal med sin jämnåriga psykolog vars lust hon också försöker väcka genom att berätta intrikata detaljer om Alex och hennes telefonsex. Möjligen i ett försök att att visa på hur hon omöjligen kan vara den enda medelålders kvinnan som fortfarande känner åtrå. Och det är hon som lyfter filmen tillsammans med psykologen, Nicole Garcia.

 

Fina, små detaljer som hur Binoche måste anpassa sitt textspråk för att inte låta gammal är underfundigt. Hon förställer också sin röst något för att låta mildare, mer oskuldsfull kanske.

 

Trots en intressant twist och ett aktuellt tema verkar dock manusförfattaren velat mellan huruvida filmen narrativt ska vila på spänning, eller på frågeställningar kring den eftersträvansvärda ungdomen. Som berättelse betraktat blir det därför spretigt och dessvärre ointressantare än det kunde varit. Men Juliette Binoche utgör verkligen en länk mellan Maggie Smith och Emilia Clarke. Hon är synlig.