Iron Sky 2012

År 2018 tror sig USA:s sittande president Sarah Palin kunna säkra en ny mandatperiod genom PR-tricket att landsätta en afroamerikansk astronaut på månen. James Washington blir dessvärre omgående tillfångatagen av de nazister som sedan andra världskrigets slut i hemlighet har byggt upp en jättelik svastikaformad rymdbas på nämnda himlakropps skuggsida, och som nu förbereder en jordinvasion. Den aspirerande nye Fürhern Klaus Adler reser tillsammans med sin trolovade Renate Richter och en "vitifierad" Washington - man omvandlar helt enkelt hjälten på kemisk väg till "arier" - tillbaka till jorden för att komma över den teknologi som krävs för att slutföra Fjärde Rikets domedagsvapen. Det räcker med en och annan mobiltelefon eller surfplatta eftersom tekniken har hunnit en bit sedan 1945. Snart drar det ihop sig till rymddrabbning av ytterst bisarra mått.

"Iron Sky" är ett fenomen som aspirerade på kultstatus redan innan den knökfulla premiärvisningen på filmfestivalen i Berlin härom månaden. Genom att korsbefrukta produktionen med kreativ input och finansiellt stöd från entusiastiska fans via internetforum har regissör Timo Vuorensola och hans team, under filmens sex år långa tillblivelseprocess, lyckats skapa en hype som skulle kunna jämföras med den som omger Ridley Scotts "Prometheus". För att leva upp till sådana förväntningar krävs det ett mirakel. Och även om man här har lyckats trolla med budgeten på 7,5 miljoner euro vad gäller specialeffekter - en gigantisk summa i finska filmsammanhang men en spottstyver för en Hollywoodprodukt med liknande anspråk - så är "Iron Sky", som ren filmupplevelse betraktad, inget mirakel. För det hade det krävts en jämnare nivå på humorn och en säkrare fingertoppskänsla i valet av måltavlor för häcklandet.

I filmens bästa stunder bjuds vi på en burlesk satirfest som pucklar på sina utvalda offer, främst nazisterna själva och USA:s utrikespolitik, med en självsäker och charmig blink i ögat samtidigt som den förklarar sin kärlek till väl valda kitschexempel ur science fiction-filmhistorien. Nu utgör ju varken nazister eller Sarah Palin några särskilt raffinerade måltavlor, och roligast blir det när man levererar subtila - ett ord som annars verkar ha varit bannlyst under manusmötena - njurslag mot mindre uttjatade fenomen. Som när Nordkoreas ambassadör under ett toppolitikermöte plötsligt försöker sälja in idén att Kim Jong Il är att tacka för diverse positiva händelseutvecklingar i den galaktiska kampen, eller sekvensen där två månnazister som står och bläddrar i en herrtidning förfäras över bristen på kroppsbehåring hos nakenmodellerna; även på det området har det hänt en del sedan fyrtiotalet. Givet den svenska debatt på ämnet som har följt i schlagerfestivalens spår verkar just den komiska poängen nästan i realtid.

Sådan finess kommer dock finsk-tysk-australiensisk-finansierade "Iron Sky" sällan upp i. Bristen på komisk tajming i många scener - framför allt är Christopher Kirby i rollen som James Washington ojämn i sitt (förvisso medvetna) överspel - tillsammans med de två senare akternas stapplande och vacklande dramaturgi och den nämnda bristen på satiriskt skarpsinne gör att "Iron Sky" på det hela inte blir mycket roligare än sin grundidé.

Att helt låta bli att tjusas av detta osannolika vidunder till film är dock svårt. Vid några tillfällen möter "Team America" "Mars Attacks" och ljuvligt skamlös musik uppstår.