Iron Sky The Coming Race 2018

I sju år har fans fått vänta på uppföljaren till kultfilmen ”Iron Sky” som överraskade alla med sina specialeffekter och sitt underhållande manus. Och ännu en gång visar regissören Timo Vourensola att han är totalt orädd. Uppföljaren är ett mastodontprojekt som varvar klassisk objektifierings-humor med idén om en shapeshiftande världselit med smak på människoblod.

Manuset har hämtat inspiration från boken ”The Coming Race”, 1871, som handlar om en överlägsen ras och en energiform vid namn Vril. Ett verk som cirkulerat flitigt bland spiritualister och filosofer och som gissningsvis även format David Icke. Mannen som sedan tidigt 90-tal predikat om ockult arkitektur, hemliga sällskap och Queen Elisabeths ursprung, som ju också hörs på namnet – El Lizard Birth. Med internets spridning har hans teorier fått global uppmärksamhet och de är idag både högst aktuella och omdebatterade. Likväl är det få filmer som på ett självdistanserat sätt driver med konspirationskonceptet så som ”Iron Sky: The Coming Race” gör. Och det är väldigt underhållande, särskilt om man som jag rört sig i Icke-kretsar.

För filmen har allt: förfallna nazistbaser på månen, en hemlig ingång till ”hollow earth” via Antarktis, Margaret Thatcher dinerande med reptilkollegor i en sista nattvarden-miljö och en helig graal som lösning på människans energiproblem. Mängden nördreferenser är många och den bisarra charmen uppfriskande originell.

Att följa med i handlingen däremot är som att åka berg- och dalbana utan säkerhetsbälte och berättelsen har lika många logiska luckor som en konspirationsteori. Det är tvära kast mellan klichéartad humor och underfundiga referenser. Vissa actionscener skulle platsa bättre på en skolgård än på duken och försök till mer seriösa rollprestationer (av framförallt Lara Rossi) bryter, snarare än upprätthåller illusionen.

I sann B-films-anda är ljussättningen dessutom platt och amatörmässig, klippningen märklig och specialeffekterna håller inte samma nivå som i ettan. Däremot är det gott om inslag som kräver att man lämnar all form för politiska/religiösa/ideologiska glasögon hemma. Åtminstone om man ska våga skratta åt Hitler ridande på en dinosaurie utan att få ångest.

Trots sina uppenbara brister är det inspirerande med en film som försöker vara kult alldeles på egen hand. Utan att helt förlita sig på hänvisningar till 80- och 90-talets populärkultur (även om där är några subtila Indiana Jones-flörtar). Den är en klar påminnelse om att det också inom genrefilmen behövs oberoende produktioner. Dock hade den mått bra av att inte försöka så hårt med att vara kult. Emellanåt blir det konstlat dåligt, och då tappar den sin poäng.

Nu hade jag förvisso inga förväntningar alls, och det är möjligen en förutsättning för att kunna ta in detta spektaklet i sin helhet. Den är absolut inget för artsy cineaster. Publiken är nog lika smal som filmen och passar troligtvis bäst dem som kollar hemliga, ockulta hälsningar mellan Trump och Putin på nätet och som tror att Steve Jobs fortfarande lever, men samtidigt har distans nog att skratta åt sig själva.

Egentligen skulle jag vilja sätta en 1:a och en 5:a i betyg, eftersom ”Iron Sky The Coming Race” är ett kaosverk utan dess like som är både briljant och uselt på samma gång. Den gör oss åtminstone säkra på en sak – en Nokia 3310 överlever verkligen allt. Till och med apokalypsen.