Jindabyne 2006

Den australiensiska filmen ”Jindabyne” får en dramatisk början. En ung flicka kör bil mot staden Jindabyne. Plötsligt ser hon en lastbil som kör efter henne. När föraren senare blockerar vägen med sin bil, tvingar han henne att stanna och överfaller henne. Vi ser honom senare dumpa hennes nakna kropp i floden.

Samtidigt, i utkanten av staden, kysser den före detta racerföraren Stewart (Gabriel Byrne) sin fru Claire (Laura Linney) adjö och går till sitt jobb på den lokala bensinmacken. Senare ska han och hans tre bästa vänner ge sig iväg på en mycket efterlängtad fisketur vid floden i nationalparken.Under fisketuren hittar männen den döda flickan i vattnet, men istället för att omedelbart återvända till staden väljer männen att stanna kvar. För att flickan inte ska flyta iväg i det strömma vattnet binder Stewart fast hennes fot i en trädgren. Skämtsamt menar männen att nu har flodens andar fått sitt pris och därför fångar de fler fiskar än vanligt. Väl tillbaka väljer männen att vänta till dagen efter med att rapportera sitt makabra fynd.

Filmen, regisserad av Ray Lawrence, handlar om att möta upp vårt förflutna. Claire har mycket svårt att acceptera sin mans handlande och kritiserar honom. I ett försök att ställa allt till rätta ger sig Claire iväg för att söka upp flickans aboriginska släktingar. Gamla konflikter kommer upp till ytan sätts allt på prov.

Symboliken i filmen är intressant med den förlöpta modern som söker förlåtelse och racerföraren som snabbt vill gå vidare. Genom hela filmen finns även ett vattentema. Jindabyne är egentligen en ny stad, den ursprungliga staden flyttades för 40 år sedan då den lades under vatten av den uppdämda floden, samma flod som flickan flyter upp i.

Filmens foto är ofta riktat mot skådespelarna på långt håll. I flera scener är det klassisk ”Hajen”- feeling där kvinnor filmas underifrån i vattnet med hotfull musik i bakgrunden. När flickan hittas av männen vid floden filmas de på håll, som om någon iakttar dem. Här får jag känsla av att Lawrence försöker säga till oss att saker aldrig kan hållas dolda, någon annan vet alltid vad du har gjort. Männen och Claire får alla erfara att de inte kan fly från det förflutna, allt flyter och de kan aldrig kliva i samma flod två gånger. I mitt tycke saknas det flera scener för att skapa förståelse för handlingsförloppet. Till exempel, varför väljer inte flickan att köra ifrån mannen? Varför väljer Claire att stanna hos sin make?

Det finns ljuspunkter i filmen, Stewarts irländska mor – en svärmor från helvetet (hon har många humoristiska repliker) och barnskådespelarna (det är otroligt skönt att se barn som verkligen tycker det är roligt att agera).

Förtjänsten i filmen är det vackra fotot och att jag faktiskt i ungefär 10 minuter undrade vad det var som hände under fisketuren. Inledningen är bra och det skulle ha kunnat vara en suggestiv och spännande skildring om handlingar och livsval, men nu blir det istället ett ganska tråkigt – men välspelat - drama.