Journey to Bethlehem 2023

Filmen inleds utanför de tre vise männens enorma och luxuösa tält, där de just fått syn på den stjärna som de väntat på i många år. Omedelbart kommer den utlovade humorn, för det flamsas direkt utan motstycke - något som gör det tydligt att de vise männens roll i den här filmen primärt är till för att roa, inte för att sprida visdom.

 

Dock känns varje skämt trött och utslitet, och går att förutse på långt håll. Den förutspådda händelsen som stjärnan skvallrar om är naturligtvis det de allra flesta av oss känner till som skapelsemyten om Jesus Kristus. Frälsaren ska födas, men var?

 

De vise männen gör sig redo för avfärd, medan vi får stifta bekantskap med jungfru Maria och hennes familj. Maria ska bli bortgift med en man hon aldrig träffat, vilket hon inte alls är glad över. Genom att låta Maria önska sig en karriär över ett äktenskap forcerar man in en liten gnutta feminism i en biblisk berättelse, vilket i brist på bättre ord känns både cringe och woke.

 

Samtidigt som förberedelserna för förlovningsfesten fortskrider beger sig en nedstämd Maria till byns marknad. Där stöter hon på en ung man som fångar hennes intresse. Lite senare då de unga tu äntligen introduceras för varandra blir väl alla helt chockade av att upptäcka att hennes trolovade är den unge mannen från marknaden? Inte? Nej, för likt skämten i den här filmen är även intrigen starkt förankrad i trygga och invanda spår.

 

Dessutom har vi ju att göra med en väldigt välkänd historia som berättats tusentals gånger redan, så även fast Adam Anders och hans medförfattare tagit sig några kreativa friheter så finns det inga överraskningar rent intrigmässigt att vänta sig.

 

Ensemblen är för mig i stort sett okänd, men ett välbekant ansikte finns det ändå. Av någon outgrundlig anledning har nämligen Antonio Banderas valt att medverka, i rollen som kung Herodes. Hans karaktär tillåts endast vara antingen genomond eller ganska larvig, men han levererar ändå filmens mest minnesvärda sångnummer. Alltid något.

 

Trots hans uppenbara ondska har man valt att strössla lite socker över bibelns väldigt mörka del av denna berättelse. Herodes var nämligen den som beordrade att alla gossebarn som var två år eller yngre skulle mördas - allt för att slippa bli utmanövrerad från sin tron av en bebis. Och detta dryftas för all del, men väljs till slut bort till förmån för en både trevligare och mindre dödlig metod att finna Jesus.

 

Kompositören Peer Åström är på plats för pressvisningen, och berättar att filmen är tänkt för alla, men i synnerhet de som inte är troende kristna. Detta eftersom de kristna “kan ju redan hela den här historien”, så nu är det dags att dela med sig av berättelsen till alla andra också. Själv faller jag solklart in i kategorin “alla andra” här, men känner efter filmens slut att den inte för ett ögonblick varit till för mig.

 

Alltsammans ger ett glossigt intryck, en uppenbar önskan att allt ska se ut som en technicolor-värld med grälla kostymer och svulstiga interiörer i Herodes palats. Dock ser guldet mest ut som målad plast, och fuskpälsen liknar billig metervara från hobbyaffärer.

 

Det ligger också ett ständigt, blankputsat skimmer över både känslor och (icke-existerande) smuts. De medverkande är påfallande rena, snygga, välfriserade och med otidsenligt jämna, vita tänder. När det är dags för Maria att föda sitt barn får vi självklart inte se några direkta plågor, någon svett eller något blod. Bara en magiskt ren och perfekt liten unge hux flux. Inte ens kärlek får synas, så bröllopskyssen mellan Maria och Josef landar på en kysk och rosig kind. Det känns onekligen väldigt religiöst, och väldigt smetigt.

 

“Journey to Bethlehem” lanseras som en familjefilm, men budskapet är egentligen för vuxet för barn, och berättargreppet är för barnsligt för vuxna. Så vem är den här filmen till för? Kanske att några 13-åringar som känner starkt för religion kan få glädje av den, men annars missar man sin målgrupp totalt. Samtidigt har man också misslyckats helt med att slå an hos människor som inte delar samma trosuppfattning som Adam Anders och hans filmcrew, eftersom jag sitter och hoppas på ett stjärnfall att önska mig bort från denna biosalong med.