De 12 sämsta filmerna från 2023 - filmårets fula fiskar!

I de mörkaste djupen lurar de fulaste fiskarna. Få vågar bege sig dit ner... Men här på MovieZine räds vi inte en utmaning. Vi tar på oss utrustningen och stiger ombord vårt skepp, redo att möta det bottenlösa mörkret och de väsen som bor där. Årets filmiska vederstyggelser lurar i djupen.

 

 

 

Daniel Berglund: Nämen snälla. Bara sluta.  Som barn var det min dröm att bli marinbiolog. Således har lilla Daniel inom mig oftast uppskattat undervattensfilmer oavsett deras kvalité. Det tog mig endast någon minut av denna film innan jag hajade till och insåg att detta var för mycket att förbise.  Visst, man bör inte förvänta sig något tematiskt djup - utan bara marina - ur en sådan här film där Jason Statham med bara nävarna slår till en Megalodon. Men det bortförklarar inte det katastrofala manuset, de skamliga specialeffekterna, och den onödigt långa speltiden. 

 

Filmen försöker stundvis att bygga upp karaktärernas relationer men det sker genom troper vi sett tusen gånger och hajen man kom för att se saknas alltför ofta från skärmen.  Absurdismen verkar endast för att säkerställa Meg 2 som en av årets värsta filmer. Filmens budget - 129 miljoner dollar - kunde spenderats bättre på nästan vad som helst annat.

 

 

 

Andreas Samuelsson: Typen av actionkomedi som varken lyckas vara rolig eller spännande, och vars enda funktion blir att påminna oss hur bra ”Den vilda jakten på stenen” och liknande filmer är. Även om det stinker redan på manusnivå så är det mest plågsamma att se Jennifer Lopez försöka sig på komedi och slapstick. Kvinnan har lika mycket komisk tajming som en blomkruka och det är återigen tydligt hur hennes få sevärda filmroller kanske handlat mer om tur än talang. Jennifer Coolidge är kul men bortkastad i larvig biroll och fans gör bäst i att se om valfri ”White Lotus”-säsong. Häpnadsväckande brist på skratt.

 

 

 

Thomas Linnaeus: Jag har följt Marvels superhjältar någorlunda bra sedan starten 2008. Ett 30-tal filmer senare är jag förvirrad. Bubblan som började med “Iron-Man” har vuxit och vuxit med filmer, serier, och böcker. Mitt i allt det här har vi “Ant-Man and the Wasp: Quantumania”. Första filmen handlade om en kupp. I den tredje har insatsen blivit större och Ant-Man och hans vänner är fast i någon kvantfysisk dimension. Det är snurrigt, obegripligt och framförallt jäkla tråkigt. Kang the Conqueror gör debut här och han har kidnappat titelrollens dotter.

 

Jag kan bara konstatera: Marvel, ni måste ge tillbaka “Taken”-premissen till Liam Neeson. Det är ovärdigt att en karaktär i Kangs kaliber får en sån här nedbantad roll. Jämför vi med serietidningarna har han utan problem lyckats mörda asaguden Thor. Bubblan har spruckit. “Quantumania” är allt som är fel med dagens Marvel. Att bygga upp problem (och lösa dem) med oförklarlig kvantfysik är så slappt att jag tappar suget på mer superhjältefilm. Marvel behöver tänka om och blicka tillbaka till 2008.

 

 

 

Fanny Degerfelt: ”After Everything” är den femte filmen i ”After-serien.” För fyra år sedan recenserade jag den första, och jag får inte tillräckligt bra betalt för att se ikapp de tre som kom däremellan, men det verkar inte som om jag missat så mycket.

 

 

 

 

Anna Hedlin: Eftersom det blev uppenbart under de första 3 minuterna att det skulle bli plågsamt att se klart den här filmen, så kan jag inte tänka mig en mer (o)värdig kandidat för årets sämsta film än “Journey to Bethlehem”. En klistrig och tillrättalagd biblisk musikal som inte alls begriper vad den har för målgrupp, där de flesta skådespelare inte ser ut att höra hemma i mellanöstern över huvud taget.

 

Filmen vill så gärna vara pampig, men det går inte att åstadkomma med syntetpäls och kartong. Att dialogen är enfaldig och fördummande hjälper inte precis till heller, för att inte tala om världens tröttaste skämt och smärtsamt övertydlig symbolik. I mina anteckningar står det “kristen propaganda”, och det sammanfattar det hela väldigt bra.

 

 

 

Oskar Möller: Min rubbe för filmen "Nallemys blir slaktarrys" må vara den perfekta taglinen att dra tonårspubliken till den här cyniska cashgraben men fuck all that. Det finns inget värde i att se Nalle Puh inkarnerad som en psykotisk snubbe i gummimask (tänk dig stor dig skogshuggare i arbetarkängor typ) och handskar. Muteringen Från AA Milne till Jason Voorhees förvrider miljontals barndomsfantasier till Edvard Munch ”Skriet” – men handen på hjärtat – är cynismen ens oväntad? Folk kommer slita sitt hår! Hoppa upp i takkronorna! Journalister kommer slå på larmet och Twitteranvändare yla mot månen! 

 

Enligt filmens egen lore är Puh och Nasse magiska djurväsen men filmens skapare jobbar inte ens runt sin budget - det är blott män i gummikasker som jagar sterotypt och sällsamt spåniga brudar vars öde är att slaktas på löpande band på diverse "kreativa" sätt. Visst - "Blood and Honey" ska inte tas på allvar men den är för grov för att fånerierna ska kännas fräscha - och hjälps inte av knappt habilt skådespeleri. En blodig gimmick har krängts som spelfilm och sjumilaskogen vrider sig av skam.

 

 

 

Lucas Mass: Svenska dystopin”Fungi” är full av billiga ljudeffekter, stel dialog, halvdana försök att få varma sommardagar att se ut som en mörk postapokalyptisk framtid och musik som känns olämplig för scenerna de spelar över. Bildkompositionerna är på amatörnivå och klippningen hoppar ofta runt olika vinklar utan motivering på ett sätt som ibland är desorienterande. Även dialogscenerna saknar tempo och rytm, som om de inte var inövade av skådespelarna i förväg.

 

Filmen tar sig an titeln ”Fungi” men involverar knappt svampen i själva storyn och verkar inte särskilt intresserad av idén att majoriteten av befolkningen har utplånats. Det börjar tillslut kännas som barnteater i ett offentligt skogsreservat. Allt skulle vara okej om det ändå fanns något charmigt eller distinkt. Så hur roligt teamet än hade när de lekte i skogen -  inget av det roliga lyckas ta sig ut från skärmen och fånga publiken. 

 

 

 

Jonathan Enochsson: Skräckgeniet Stephen King är en mästare på att skriva originella historier baserat på nya och innovativa idéer. Jurtjyrkogården från 1983 är ett perfekt exempel på detta. Handlingen cirkulerar kring en liten sömnig stad i Main, där den uråldriga jorden i stadens djurkyrkogård lyckas väcka de döda till liv. Ironiskt nog har man försökt väcka Kings verk från de döda hela fyra gånger, utan att lyckas.

 

Den senaste upplagan följer en ung Judd Crandall, som har en viktig roll i originalfilmen. Vem som kom på tanken att göra en prequel vet jag inte. Var det faktumet att Stephen King ska ha gillat versionen från 2019 mer än originalfilmen? Var det karaktären Judd som kändes outforskad? Antagligen hade det något att göra med de stabila försäljningssiffrorna som nyinspelningen levererade. Hur som helst visar ”Jurtjyrkogården: Blodslinjer” att om man försöker väcka ett franchise från de döda allt för ofta, blir det sällan mer än ett blekt eko av den ursprungliga idén.

 

 

 

Anders Eklöf: Romantiska komedier kan helt klart vara charmiga och till och med riktigt bra, medan vissa verkar plocka alla klyschor de kan från höger och vänster utan någon som helst finess eller skam i kroppen. “Your Place or Mine” med “That 70’s Show”-stjärnan Ashton Kutcher och den stundtals briljanta Reese Witherspoon tillhör på många sätt den sistnämnda kategorin. De båda spelar bästa vänner, samtidigt som de är oerhört olika. Hon trivs med rutinen och lugnet i LA medan han lever ett liv av överflöd och dyra vanor i New York City. När de byter hus i en vecka av en anledning jag knappt minns upptäcker de saker hos sig själva och inte minst varandra, som så klart leder till blomstrande kärlek.

 

Det som följer går att roas av om du verkligen inte hittar något bättre, men samtidigt är den så full av klyschor att man mest sitter och skruvar sig i soffan. Filmen slutar precis som man kan vänta sig, så pass att jag är helt säker på att jag sett det utspela sig exakt likadant förut.

 

 

 

Mattias Blomberg: Visst. Jag fattar grejen. Ondskans krafter närs här av kaos. Det ska råda brist på struktur i filmen. Jag är ändå av den åsikten att även den mest hysteriska film måste ha något intelligent i grunden. Något som får mig att bry mig om karaktärerna. Det saknas helt här. 

 

Det gapas och svärs från första sekunden i familjen som vi möter. Högljudda dysfunktionella familjer verkar ha blivit ett grepp för att göra filmer coola nu för tiden. Här förstör det totalt. När ondskan kommer in för att skapa kaos så blir det istället mer urspårad kakafoni. Det vill skrämma, men jag får bara huvudvärk.Karaktärernas personutveckling är obefintlig då de är mest ensidigt skrikiga. Ingen får syssla med riktigt skådespel. Bra goreeffekter kan inte rädda det här spektaklet från en bottennivå. 

 

 

 

Lucas Mass: Ett gäng begåvade skådespelare ler och tänker på lönechecken som gömmer sig precis bakom kameran. ”Maybe I Do” är en regressiv och irriterande romantisk komedi utan vare sig romans eller komedi. Bland filmen äldre veteraner är det Susan Sarandon som står ut, bara för att hon spelar den enda karaktären som ens närmar sig rätt genre. Diane Keaton har inte mycket att erbjuda. Det är möjligt att Richard Gere inte ens har listat ut än idag att det var en filminspelning han var på.

 

Strukturellt sett så är det här en mästarklass i att misslyckas med att utföra en komedipremiss. Upplägget är tydligt - det är en sitcom-idé. I grund och botten är det en fars. Karaktärer hamnar i en knipa pågrund av omoraliska beslut och tvingas ta till lögner som leder till komplicerade förvecklingar. Men det väntar inga stora skratt efter en plötslig vändning.  ”Maybe I Do” är centrerad kring en enda idé och har ingen aning om vad man ska göra med den. Fylld av undermåliga skämt och gammaldags manus dör filmen framför våra sömniga ögon.

 

 

 

Alexander Kardelo: Jag går kanske mot strömmen när jag dissar en av årets största filmer, men för mig var det en bedövande tråkig upplevelse. När Super Mario tar steget till bioduken är det som en cynisk cash-grab med en lövtunn story och utan humor. Det är färgglatt, det händer saker, det blir många krystade scener för att blinka till banor i tv-spelen - jag fattar grejen. Men filmen saknade den självdistans och den glimt i ögat som gjorde ”Pokémon Detective Pikachu”, ”Sonic” eller ”Lego-filmen” uthärdliga och underhållande även för oinsatta. 

 

Barnen tycker säker det är skoj, men barn har ingen smak. Papporna som växt upp med Nintendo tycker det är skoj, men är antagligen förblindade av nostalgiska barndomsminnen. Själv hade jag svårt att hålla mig vaken.

 

Där har ni dem - tolv av våra kritikers minst uppskattade filmer i skoningslös sjukhussalsbelysning. Två fanfavoriter dissekerade - många av er kan nog sätta i halsen av att se "Evil Dead Rise" och Super Mario-filmen på listan. Vilka fula firrar har vi missat när vi trålat filmdjupen?