Joyce Carol Oates: A Body in the Service of Mind 2021

Den 84-åriga Joyce Carol Oates är en av USA:s främsta författare. Hon är otroligt produktiv, men verken har ojämn kvalitet. Under 2000-talet har hon kommit ut med minst en bok årligen, och de tenderar att dessutom vara av rejäl tjocklek. Många av Oates verk utmärks av komplexa porträtt av kvinnliga underdogs. Hon har gett ut över 100 verk i olika genrer, och kom förmodligen ut med en ny bok under tiden det tog mig att skriva den här recensionen.

 

För den svenska publiken är Oates mest känd för romanen ”Blonde” som handlar om Norma Jean Baker/Marilyn Monroe – och det kan knappast vara ett sammanträffande att ”Joyce Carol Oates: A Body in Service of the Mind” släpps samma månad som Netflixfilmatiseringen av ”Blonde” med Ana de Armas i huvudrollen.

 

Det var även i samband med boken ”Blonde” som filmaren och Hedersguldbaggemottagaren Stig Björkman lärde känna Joyce Carol Oates. Han fick tjata i åtskilliga år innan hon slutligen gick med på att göra denna porträttfilm.

 

Oates är en stillsam person som gillar att arbeta. Hon tycker inte om semester, säger hon. Som någon som läst hennes publicerade dagböcker mellan 1973 och 1982 skulle jag beskriva henne som en rätt tråkig person med ett rikt inre liv. Dokumentären stärker denna uppfattning. Oates verkar inte göra särskilt mycket - men hon tänker något oerhört. A body in the service of the mind (fritt översatt ungefär “En kropp som tjänar sinnet”) som dokumentären heter.

 

”Joyce Carol Oates: A body in the Service of Mind” gör nedslag i några av Oates mest kända verk. Vad som drog henne till historien och karaktärerna, vad som hände kulturellt, socialt och politiskt när den utspelar sig. Det flätas ihop med både berättelsen om Oates egna liv, klassresan hon gjorde, hennes första makes död med mera, och berättelsen om hennes familjemedlemmars hårda liv.

 

Vi får även se henne vara med sin andre make. Med honom visar Oates upp en lite skojigare sida. De är fina ihop, och jag uppskattar alltid att se par som hittar varandra sent i livet. 

 

Det är ett mästerligt hantverk att dokumentärens olika beståndsdelar smälter ihop så friktionsfritt, det hade kunnat bli väldigt spretigt.

 

Men kanske hade en annan sorts friktion hjälpt dokumentären. För trots att det finns så mycket att uppskatta med ”Joyce Carol Oates…” är det också svårt att undvika att den är väldigt stillsam. På det sättet att jag skulle avråda från att se den om du sov dåligt natten innan, eller åtminstone rekommendera att du tar en espresso först, för det är inte omöjligt att du kommer vaggas till sömns.

 

De tuffare frågorna som ställs ställs i gamla intervjuer. Naturligtvis måste inte alla intervjuer vara konfrontativa, men det saknar något mer drivande.

 

Filmen visar upp ett par av Oates tweets, och jag hade gärna sett dem gå in i det där lite mer. För det är dels lite roligt att framstående författare av mastodontböcker hänger så mycket på Twitter, men framför allt för att hon blivit kritiserad för sina åsikter där. Hur känns det om man länge varit en progressiv person, men plötsligt har samtiden sprungit om en och man hakar efter? Hur är det när man är van att få kritik enbart från kritikerkåren, men plötsligt kan alla med ett Twitterkonto enkelt kontakta en.

 

Jag är också överraskad över att det talas så lite om åldrande, jag hade velat veta mer om hur det påverkar skrivarprocessen, om alls, om den insiktsfulla Oates fått nya insikter.

 

”Joyce Carol Oates: A Body in the Service of Mind” är en stillsam, men intressant dokumentär om de många beståndsdelar som gjort Joyce Carol Oates till en så framgångsrik författare, och de i sin tur olika pusselbitar som skapade hennes mest framstående böcker.