Att klaga på svensk film är en klassisk folksport. Slappa avfärdanden av typen ”den suger” kan även varvas med något mer nyanserade argument som att svensk film mest består av lika delar socialt misärdödsdrama som pinsamma buskiskomedier och att skådespelarna låter som de står på Dramaaaten.
Inifrån branschen brukar man höra heta fantasier om att vi ska ”vara mer som Danmark”, utspel om att ingen vågar tänka visionärt längre och att det aldrig är fel att engagera Rolf Lassgård. En populär slutsats är att det mesta som går galet är Filminstitutets fel.
Inifrån branschen brukar man höra heta fantasier om att vi ska ”vara mer som Danmark”, utspel om att ingen vågar tänka visionärt längre och att det aldrig är fel att engagera Rolf Lassgård. En populär slutsats är att det mesta som går galet är Filminstitutets fel.
Det finns säkert korn av sanning i allt ovan. Men. Grejen är att det faktiskt görs svinbra film i Sverige. Jag har sett i princip alla svenska filmer som haft premiär de senaste tio åren. (Ja, alla.) Och visst, allt var såklart inte bra. (Alltså verkligen inte.)
Men åtminstone några har varit tillräckligt grymma för att tävla – och vinna – i Cannes. Och några har tagit sig hela vägen till Oscarsgalan.
"Dag för dag" har gjort succé på C More
En annan fördom är att folk inte skulle vara intresserade av att se på svensk film. Det stämmer inte.
Svensk film kan nå en jättepublik på linjär tv, på streamingtjänster och som video-on-demand. Ta ”Suedi” på Viaplay och ”Dag för dag” på C More som exempel - båda nådde en miljonpublik. Filmer som ”Gräns” och ”Sameblod” sågs av hundratusentals på SVT Play.
Men kanske är loppet kört för svensk film på bio? Redan före pandemin var siffrorna historiskt svaga. Och sedan restriktionerna lyfte i vintras har det inte blivit mycket bättre (”Göta kanal 4”, någon?) Samtidigt har diverse superhjältar, minioner och Tom Cruise gjort succé.
Till hösten laddar branschen för pandemirevansch. Som i ett gigantiskt cinematiskt kosläpp presenterades hela 25 (!) svenska filmer på Filmhuset i Stockholm på tisdagen.
Frågorna hopar sig. Går det att vända trenden? Finns det verkligen utrymme för alla dessa filmer att knö sig in genom biofönstret? Högst oklart, skulle jag säga – även om utbudet ser spännande ut.
Tarik Salehs "Boy From Heaven" får premiär i november
Tarik Salehs fascinerande konspirationsthriller ”Boy from Heaven” har redan gjort succé i Cannes. Heta unga stockholmssinglar festar sig igenom stjärnspäckade ”Stammisar”- på rim. För alla som liksom jag älskade Stig Björkmans dokumentär ”Jag är Ingrid” blir det säkert lika drömskt mysigt att se hans nya film om författaren Joyce Carol Oates.
Man måste ju också vara nyfiken på om Joakim Lundell-frontande skräckisen ”Feed” kan göra Molly Nutley och Sofia Kappel till svenska scream queens. Och jag kan varmt rekommendera Ruben Östlunds mycket underhållande spyorgie i ”Triangle of Sadness”.
Det brukar sägas att svensken går på bio i snitt 1,6 gånger per år. Jag hoppas att åtminstone något av dessa läggs på en av höstens svenska filmer.
För om inte publiken väljer svensk film på bio nu – så när?
Lasse Hallström med Lena Olin och Tora Hallström
Tre andra svenska filmer jag inte missar i höst
1. Året jag slutade prestera och började onanera
Har inte sett Erika Wassermans debutfilm men bara titeln får mig att känna så mycket känslor att ett biobesök känns obligatoriskt.
Har inte sett Erika Wassermans debutfilm men bara titeln får mig att känna så mycket känslor att ett biobesök känns obligatoriskt.
2. Bränn alla mina brev
Boken av Alex Schulman berörde mig i hjärtat och eftersom superstjärnan Bill Skarsgård finns med i rollistan blir detta rimligen årets bästa svenska film.
Boken av Alex Schulman berörde mig i hjärtat och eftersom superstjärnan Bill Skarsgård finns med i rollistan blir detta rimligen årets bästa svenska film.
3. Hilma
När jag intervjuade regissören Lasse Hallström för ett tag sedan sade han att han via ett medium skulle försöka få kontakt med konstnären Hilma af Klint. Han berättade även att han tror på ufon och båda dessa faktum gör i alla fall mig mycket uppiggad.
När jag intervjuade regissören Lasse Hallström för ett tag sedan sade han att han via ett medium skulle försöka få kontakt med konstnären Hilma af Klint. Han berättade även att han tror på ufon och båda dessa faktum gör i alla fall mig mycket uppiggad.
Miranda Sigander
