Kära passagerare 2013

Underhållande men väldigt ojämnt. Så kan man sammanfatta "Kära passagerare", den nya filmen från Spaniens störste regissör. Det skruvade upplägget öppnar för många skratt, men som helhet känns filmen som ett lustfyllt sidoprojekt, efter en lång rad av tyngre och mer ambitiösa filmer.

Ett plan som just lyft för Mexiko stöter på ett jobbigt problem med landningsstället. I väntan på en ledig flygplats där de kan kraschlanda ifred, tvingas kabinpersonalen att inse att deras timmar kanske är räknade. Vad gör man i en sådan situation? Man söver ner alla ombord och ställer till med en ordentlig fest, såklart!

Ångesten dämpas bäst med sprit och gamla discodängor, och medan tequilan flödar i kabinen får de sista vakna passagerarna bemöta såväl hysteriska flygvärdinnor som varandras innersta drömmar och hemligheter.

Hatten av för en filmskapare som trots 63 år på nacken inte håller igen, eller är rädd för att förnya sig. Det liknar ingen av hans senaste filmer, ändå känns det så solklart att "Kära passagerare" bär Pedro Almodóvars namn. Fansen kommer förhoppningsvis att känna igen sig och bli roade, när Almodóvar återgår till det kitschiga 80-talet - där allt var lite större än livet självt och kvinnorna ständigt på gränsen till nervsammanbrott. Många gamla veteraner återses i stora som små roller.

Man faller lätt för det färgstarka persongalleriet: här finns den synska oskulden, den vampiga gnälltanten, den knarksmugglande hunken och den homosexuella trion som inte missar ett tillfälle att prata om avsugningar eller ta nästa shot. Men vart det hela är på väg är en annan femma. Filmen lider av alltför ojämn humor och det faktum att ja, den saknar mening och syfte. Söker man efter något med substans eller djup så är man vid fel gate.

Jag är rädd att regissörens ursprungliga agenda, att med satir kommentera på dagens ekonomiska kris i hemlandet, flyger de flesta över huvudet. Han är nog mer intresserad av att skildra det skruvade och det oväntade, och vem kan egentligen klandra honom. Den spanske stjärnregissören har inte haft så här roligt på jobbet på länge, och det smittar av sig på hela publiken.

Kanske är det så att resan och inte målet är det som räknas. För isåfall är det bara att luta sig tillbaka och ta den som en lättsam feelgood-film. Om den klassiska parodin "Titta vi flyger" hade för lite knark och orgier för din smak, spänn fast säkerhetsbältet och gör dig redo för den sexuellt frisläppta, europeiska versionen.