Kiki 2016

Rasism, homofobi, transfobi, polisbrutalitet, gatuvåld, könsjukdomar, AIDS. Som afroamerikansk HBTQ-person i Harlem är chansen att du inte har stött på något av detta försvinnande liten. Kiki är ett forum för perfomancebaserad konst, en passion och en fristad. Deltagarna tävlar i Ballroom, en ovanligt expressiv dansform där attityden och det egna uttrycket är hårdvaluta. Lagen kallas för ”hus” och fungerar som stora familjer; medlemmarna tar hand om varandra både på och utanför dansgolvet. 

Svenska Sara Jordenö har tillsammans med Ballroom-dansaren Twiggy Pucci Garcon närstuderat kiki-scenen i New York under fyra års tid. Genom att följa en handfull utövare får hon, och publiken, ta del av historier om hemlöshet, HIV-besked och drömmar om ett liv fritt från trakasserier. Jordenö vinnlägger sig om att framställa sina intervjuobjekt som riktiga människor snarare än excentriciteter, och lyckas väl med det. Samtidigt låter hon klokt bli att gräva ned sig i eländeskildringar. De medverkandes livshistorier delar gemensamma nämnare men är tillräckligt olika sinsemellan för att förhindra att upplägget blir repetitivt, åtminstone större delen av tiden. 

Ett mönster som går igen är föräldrarnas ovilja att acceptera barnets identitet när den går utanför normen (även om undantag lyckligtvis finns).

Förhoppningsvis kommer nästa generations HBTQ-individer att ha det lättare på den fronten. En person som Jordenö intervjuar är i full färd med att korrigera sitt kön och har i det syftet nyligen låtit slipa ned adamspäpplet. Hennes föräldrar slängde ut henne när hon kom ut som transexuell.  Kenneth ”Symba McQueen” var å sin sida livrädd under flera års tid för att hans pappa skulle fördöma hans homosexualitet, när avslöjandet till slut kom triggades istället en kraftfull försoning.

Jag ser "Kiki" samma vecka som massmordet i Orlando äger rum – där fyrtionio gäster på en gayklubb blev nedmejade av maskingevärseld - och det är omöjligt att inte dra uppenbara paralleller när en större grupp kiki-utövare samlas för att ta farväl av ännu ett dödsoffer inom det egna communityt. Bilderna på sörjande människor och blomsterkransar på gatan blir i den kontexten snudd på outhärdliga. Om ”Kiki” kan bidra med förståelse för människor som hotas till livet för att de är sig själva så är det naturligtvis ovärdeligt. Att den förståelsen överhuvudtaget ska behöva skapas är alldeles bedrövligt. 

Oavsett det så bjuder Sara Jordenö på ett fängslande porträtt av en grupp som mycket sällan får synas i konventionella forum. Det är en kulturgärning. Som en kiki-utövare uttrycker saken: ”Vi finns inte med i historieböckerna. Vad innebär det för svarta HBTQ-personer att ballroom inte finns med. Att vi inte finns?”