De 10 bästa svenska filmerna från 2016

2016 kanske inte har varit det allra starkaste året för svensk film men det betyder inte att det inte finns en hel del riktigt bra svenska filmer som har gått upp på biograferna i år. Här presenterar vi guldkornen!

Regissören Pernilla August och manusförfattaren Lone Scherfig är en dynamisk duo, tillsammans gör de en adaption av Hjalmar Söderbergs roman med samma namn som har alla möjligheter att imponera på både på bokmalar och cineaster. 

Historien, som har kallats ”den stora svenska kärlekshistorien”, ekar genom tid och rum och säger både något specifikt om tiden den utspelar sig på och mänskliga känslor som går att hitta i alla tidsåldrar. Filmens många svallande och förtryckta känslor förmedlas med en självklarhet som är samtidigt stilsäkert simpel och engagerande komplex. Mellan Liv Mjönes och Sverrir Gudnason, i huvudrollerna, finns det en infekterande kemi som gör relationen i fokus trovärdig. Konsekvenserna av valen de gör påverkar inte bara dem och människor i deras närhet utan får också oss i publiken att fundera på liknande val vi gjort i våra egna liv. 

”Den allvarsamma leken” är en film som berör och diskuterar idén av kärlek med förkrossande precishet och sensuell hetta. Det vackra fotot, med bland annat fina bilder av den svenska skärgården, och en blandning av klassproblematik, patriarkatkritik och analys av självdestruktiv egoism, som ligger och pyr i bakgrunden, är saker som bidrar till att göra ”Den allvarsamma leken” till en av årets bästa svenska filmer. 

”Boken var bättre än filmen” är ett gammalt uttjatat uttryck som jag inte ger mycket vikt till, det är alltid intressantare att döma varje verk för sig själv. Med det sagt så kan det vara intressant med jämförande analyser av filmer och de böcker de är baserade på. 

”Alena” är baserad på Kim W. Anderssons grafiska roman med samma namn och behåller känslan i comics-formatet samtidigt som den gör en del intressanta ändringar vad det gäller rollfigurernas uppbyggnad. Det leks snyggt och spännande med ljus och mörker samt åskådarens förväntningar på händelseförvecklingar och rollfigurer när vi får följa unga Alena, som bär på en hel del hemligheter, och hennes ankomst till en internatskola där det är viktigt vilken klick du tillhör.

Amalia Holm gör en utmärkt insats i titelrollen i denna hennes första filmhuvudroll och ackompanjeras av en i övrigt fin skådespelarensemble bestående av bland annat Felice Jankell och Helena Af Sandeberg. Filmens utseende är stilistiskt snyggt och tonen i storyn är välbalanserad. Här finns influenser från svärtade amerikanska High School-filmer, som till exempel den fenomenala ”Heathers”, men filmen blir ändå en unikt svensk skräckupplevelse med en hel del intressanta bottnar.

”Kiki” handlar om en väldigt specifik grupps utanförskap men säger något allmängiltigt om hur det känns att känna sig som en person som inte passar in i samhällets ofta snäva normer. Filmen förmedlar på utmärkta sätt detaljerna rörande personerna och gruppen den följer samtidigt som den på bra sätt uppmärksammar, historiskt och idag, mer svepande frågor med HBTQ-anknytning.

I intervjuer får vi följa transpersoner och homosexuella män som i Kiki-rörelsen, en performance-baserad ballroom-konstform där vogueing är ett av de viktigaste begreppen, har hittat den gemenskap och självkänsla som de inte funnit på andra ställen i samhället. Regissören Sara Jordenö har fått fantastisk access och det märks att intervjupersonerna litar på henne men de stora stjärnorna i filmen är de medverkande som alla har intressanta, relevanta och ofta hjärtskärande historier att berätta. 

Baserad på Jessica Schiefauers roman diskuterar ”Pojkarna” på utmärkta sätt könsroller och patriarketet genom att låta tre unga flickor bli pojkar när det förtär nektarn från en underlig blomma som de odlat. Visuellt så finns det snygga scener med sprakande bildspel som, precis som storyn, kokar av lust och begär. Filmen säger intressanta saker om svåra ämnen, som till exempel mobbning och grupptryck, utan att rädas för att gå på djupet. Rollfigurernas utforskning av sina dubbla identiteter är mångfacetterad och speglar vad de flesta av oss människor har gått igenom under uppväxten.

Att få en inblick i Zlatans liv och privatperson är idag inte lätt, väl dold bakom årtal av hårdträning i hur en döljer sina tankar och sitt privatliv så är det sällan han visar upp annat än sitt fotbollstrolleri eller en hårt kontrollerad mediabild av sig själv. Annat var det när han var ung, bröderna Fredrik och Magnus Gertten fångar i denna dokumentär en mångfacetterad bild av både människan och målgöraren Zlatan. En bild som, paradoxalt nog, gör myten om Zlatan mer transparent samtidigt som den förstärker den.

En skulle kunna beklaga avsaknaden av nygjorda intervjuer med titelpersonen men det är ett av få minus i filmen, ett minus som inte heller är rättvist då filmen inte handlar om dagens Zlatan. De forna tränare, lagkamrater och andra personer som ställt upp på nya intervjuer ger oss intressanta perspektiv som belyser olika aspekter av den unge Zlatans liv och leverne. Dokumentären ger oss också intressanta inblickar i staden Malmö och fotbollsklubben MFF.

”Den unge Zlatan” är ett absolut måste för alla fotbollsfans men rekommenderas också för alla filmälskare som gillar välgjorda dokumentärer. Som med alla personer med mytisk ikonstatus, dit Zlatan kan räknas, så är det viktigt att komma ihåg att under fasaden så finns det en människa av kött och blod, ”Den unge Zlatan” visar detta på ett sätt som träffar krysset lika säkert som en bollprojektil avfyrad av mannen i fokus.

Eini växer upp i en lögn liknande den som barnen genomlider i fantastiska ”Dogtooth”. I djup norrländsk skog lever hon med sin pappa som berättar om den farliga världen utanför och hur hon måste bete sig för att allt ska fortsätta vara ”bra”.

 

”Granny's Dancing on the Table" blandar live-action med leranimation på fantastiska sätt i en mardrömslik berättelse som spänner över generationer. Filmen lämnar en med en klump i magen efter att under filmens speltid aldrig ha släppt på stryptaget om sina rollfigurer och publiken. En förtryckande mörk stämning genomsyrar filmen, blandningen av realistiska känslolägen, fantasifull mytbildning och en komplex väv av lögner och halvsanningar gör Einis värld till en engagerande värld. 

Det är i slutändan en film som, på grund av sina många scener med fysisk och psykisk misshandel, är jobbig att se, jobbig på det där givande sättet som ger djuplodande inblickar i det mångfacetterade mänskliga tillståndets mörkaste vrår.

En omvänd klassresa är vad vi bjuds på i denna filmatisering av Kristian Lundbergs självbiografiska roman, med samma namn, om en man som lämnar livet som författare och kulturarbetare för att jobba som dagavlönad i hamnen i Malmö. Inte för att han vill utan för att han måste för att få in pengar till sig och sin son.

Manuset av Sara Nameth, Måns Månssons regi och Anders Mosslings klockrena porträtt av huvudrollsfiguren bidrar till att levandegöra en berättelse som är vardagen för många människor i staden och landet vi lever i. Reducerade till nummer, som används istället för namn, och ständigt misstänkta för att stjäla airbags eller på annat sätt slösa på arbetsgivarens tid och pengar slavar arbetare, som ofta har annat modersmål än svenska, för usla löner medan chefer och företag tjänar bra med pengar. 

”Yarden” visar smart att systemet bryter ner de individuella beståndsdelarna, människorna, utan att de märker det, tills det blir det mest naturliga i världen att ange sina arbetskamrater och endast tänka på sig själv. Samhällskritiken är snyggt invävd i det personliga ödet vi får följa och filmen är inte rädd för att visa protagonistens svagare sidor, han är ingen filmisk hjälte utan endast en människa som befinner sig i den situation han gör både på grund av sig själv och på grund av kontexten han lever och verkar i.

Man skulle kunna ifrågasätta varför filmen följer undantaget bland jobbarna på yarden, den person som skiljer sig från mängden. Det är en befogad fråga men filmen undviker tillfredsställande att utmåla huvudpersonen som hjälte eller hans arbetskamrater som ”de andra” och ger publiken ingångar till att identifiera sig med flera olika rollfigurer. Som helhet så blottar ”Yarden” samhälleliga mekanismer, och hur dessa relaterar till individer, på sätt som behövs för att öka förståelsen om den samtida kontexten.

Med ett stilsäkert stramt kameraarbete och snyggt svartvitt foto så tar Sophelikoptern med oss på en road trip genom Sverige. Det är med en stor dos torr humor som vi får följa tre unga huvudpersoner när de bland annat stoppar vid koutsläpp, världens största osthyvel och en korvkiosk med tillhörande drag racing-entusiaster. På vägen mot att leverera en icke-fungerande klocka till sin mormor så stöter huvudpersonerna, som är av romskt ursprung, ständigt på personer som börjar tala med dem på engelska, något som tvingar dem upprepa ”vi pratar svenska”. 

Sophelikoptern blir genom detta en utmärkt utforskning av fördomar och svenskhet med många subtila detaljer som smart iakttar sin samtid med träffsäker precision. Upplägget kan till en början kännas överdrivet pretentiöst men ju längre in i filmen man kommer så försvinner den känslan och ersätts av en förundran över excentriska händelseförvecklingar som ständigt tar åskådaren till överraskande platser och personer. Som helhet så blir Sophelikpotern en unik och poetisk filmupplevelse som dansar kvar i minnet långt efter att eftertexterna har slutat rulla.  

”Flickan, mamman och demonerna” är precis vad den vill vara, en skräckfilm för barn som fungerar både som medryckande genreunderhållning och underlag för att diskutera verkliga källor för rädsla. 

Filmen börjar smart med en alienationseffekt som bryter med den fjärde väggen och berättar för alla åskådare att det kommer att bli läskigt men att det går bra till slut och att det vi kommer att få se är en film och inte verklighet. Detta är ett bra grepp som passar perfekt för att filmen ska kunna bli en bra upplevelse för barn och minska risken för att de ska bli rädda för de djuplodande hemskheter som filmen visar upp.

Titelns demoner existerar endast i mammans huvud och flickans uppfattningsvärld och illustrerar på utmärkta sätt hur psykisk sjukdom påverkar personen som är drabbad och de i hens omgivning. Filmen är full av filmiska ”hoppa till i biograffåtöljen”-ögonblick som träffsäkert uppnår sina mål samtidigt som det finns en ständigt närvarande psykologiskt analyserande dimension. Unga Esther Quigley är fantastisk i huvudrollen som flickan, och Suzanne Ostens regi är makalöst medkännande och infallsrik. 

Att vi främst får följa skeendet från barnets synvinkel ger upphov till unika ingångar till en komplex tematik. Oavsett ålder så är ”Flickan, mamman och demonerna” en intrikat regisserad film som imponerar på alla plan och kan hjälpa både barn och vuxna att bearbeta verkliga rädslor. 

Rikard är en ung man med funktionsvariation som har boule som största intresse, så till den grad att han till och med övar inomhus i sin lägenhet på gruppboendet. Efter att han varit inblandad i en olycka på hans bouleklubb så hotas först hans liv och sedan hans fortsatta deltagande i boule-laget, klubben vet inte om de vågar fortsätta att ta risken som de tycker finns med att ha med någon som inte är som alla andra. 

Titeln anspelar på de drömmar som Rikard har om en gigantisk varelse som majestätiskt stegar fram genom vackra naturvyer. Dessa bilder är storslagna kontraster till filmens övriga sekvenser som mestadels utspelar sig i klaustrofobiskt instängda miljöer. 

”Jätten” visar träffande, med både glädje och sorg, hur det kan vara att vara annorlunda. Här finns en avväpnande humor som bryter av med den överspännande stämningen av annalkande upplösning i moll. ”Jätten” är en egensinnig film som går rakt in i hjärtat med oemotståndliga rollfigurer som utmanar oddsen och kämpar för att, efter förutsättningarna och trots många hinder, leva livet så fullt ut som det bara går. Ett sista plus går till de spännande boule-sekvenserna som komiskt pekar mot hur spännande sporten är.