King Kong 1933

Det finns gott om historier som har blivit filmatiserade många gånger och en av de största och omtyckta är "King Kong". Senast blev den filmatiserad av Peter Jackson (2005) och innan det valde John Guillermin (1976) att återberätta den klassiska historien. Men långt innan dessa filmatiseringar fick Merian C. Cooper en idé om att göra en film om en gigantisk apa som blir förälskad i en ung skådespelerska.

Cooper tillsammans med Ernest B. Schoedsack använde sig av stop motion, en inte alltför ovanlig teknik som används idag, men nu pratar vi tidigt 30-tal. En tid då CGI var helt okänd och alla specialeffekter och animationer gjordes helt för hand. Filmen har blivit hyllad för sina banbrytande effekter och den nya marken som regissörsduon trampade in.

Merian C. Cooper är en milstolpe och har bidragit till ohygglig stor inspiration för dagens och gårdagens stora stop motion-konstnärer, exempelvis Tim Burton, Henry Selick och inte minst Ray Harryhausen.

Filmens stora stjärna var givetvis Fay Wray som slog igenom med dunder och brak med "King Kong" och blev sedermera känd som första scream queen. Ett tecken på hennes betydelse för filmen och berömmelse visade Empire State Building när Wray avled 96 år gammal 2004, då man släckte byggnadens alla ljus i 15 minuter för att hedra hennes minne. När Peter Jackson skulle göra nyversionen "King Kong" från 2004, erbjöd Jackson Wray en cameo-roll, men Wray avböjde artigt och hävdade att det fanns bara en "King Kong", nämligen originalet från 1933. Touché, Mr Jackson!

Slutscenen i "King Kong" som utspelar sig på toppen av Empire State Building har blivit en odödlig klassiker och sällar sig till exempelvis till duschscenen i Alfred Hitchcocks "Psycho" eller Stanley Kubricks "Spartacus". Jag är ganska övertygad om att många av dagens filmmakare drömmer om att få göra en lika genomslagskraftig slutscen som Cooper och Schoedsack lyckades åstadkomma, något som också är kolossalt älskat av världens filmnördar.

"King Kong" visar upp en filmglädje, beslutsamhet och kreativitet av sällan skådat slag. Trots de tekniska utmaningar som Cooper och Schoedsack ställdes inför, vek man inte en tum för att få till den film de hade bestämt sig för att göra. Den lekfullheten duon bar med sig gör sin påmind i scen på scen i filmen. Man rycks med i Kongs hopplösa öde och Ann Darrows (Fay Wray) fasa över den klumpiga och burdusa varelsen som vakar över henne. Gång på gång funderar jag på varför vi inte kan få bevittna samma klass och kvalitet idag. Jag vill ha tillbaka den glädje och kreativitet som en gång definierade filmskapandet och självklart det faktum att filmmakarna vågade satsa på förhand osäkra kort. Man måste våga för att vinna!

Nu håller jag innerligt tummarna för att vi slipper se fler remakes eller nyversioner som alla producenter och filmmakare föredrar att kalla dem.  Avslutningsvis skulle jag vilja citera en viss Sidney Prescott i en av "Scream"-filmerna: "You forgot the first rule of remakes. Don't fuck with the original!" Lägg det på minnet alla filmmakare!