Korsett 2022

Österrikes prisbelönta Oscarsbidrag är fiktiv skildring av kejsarinnan Elisabeth (en fantastisk Vicky Krieps) som börjar år 1877 då hon fyller 40. En läkare informerar henne om att detta är medellivslängden för kvinnor, vilket spär på den åldersrädsla hon redan har. Elisabeth, beundrad för sin skönhet, befinner sig nämligen i en ålderskris, vilket är temat i Marie Kreutzers manus och regi.

 

Sissi, som verklighetens kejsarinna Elisabeth av Österrike kärleksfullt kallats, låter snöra sin korsett hårdare och hårdare för att behålla sitt smala midjemått. Hon tränar med romerska ringar, och går på en svältdiet som gör henne svag, även om hon måhända svimmar på låtsas bara för att få uppmärksamhet. Hon känner sig osynlig och förbisedd, vilket hon inte är van vid, och det gör henne rastlös och neurotisk.

 

Elisabeth reser till England och Bayern, där hon besöker forna älskare och hälsar på gamla vänner. Vackra vyer av slottsparker och luxuösa inredningar avlöser varandra. Kameran ger tid nog att ta in varje scen för att skapa en längtan (hos mig i alla fall) efter att själv galoppera över ängar och smutta på sherry framför öppen brasa. Filmfotot är oklanderligt och gör obestridlig rättvisa åt de underbara miljöerna i sann kostymdrameanda.

 

Berättelsen i sig, däremot, lyckas aldrig beröra riktigt, trots den fenomenala Krieps i huvudrollen. Närbilder på hennes uttrycksfulla ansikte förmedlar fint känslan av desperation och maktlöshet. Vi förstår vart de barnsliga utbrotten och domderandet med tjänstefolken kommer ifrån. För kejsarinnan befinner sig i en nedåtgående spiral hon inte kan rå på. Runt sig har hon tjänstefolk och hovdamer, barnen, samt sin otrogne make Franz Joseph (Florian Teichtmeister) och bundsförvant greve Andrássy (Tamás Lengyel) samt hela den övriga skådespelarensemblen som bjuder på fina rollprestationer.

 

Filmen känns som den är ihopsatt av små episoder, som inleds med titelkort med årtal (hela handlingen är satt under hennes 40:e levnadsår som förs fram via säsongerna och hennes resor.) Men helheten känns mindre än summan av delarna. Man når inte riktigt igenom den vackra fasaden, utan står utanför och tittar in hela tiden. Här finns inget riktigt klimax. Filmen har för mycket handling för att kännas som en poetisk kontemplation, men inte nog med handling för att riktigt gripa tag i en. Kejsarinnans lidande blir en smula entonigt, och mot slutet börjar mina tankar vandra iväg mot annat.

 

Det gör det lite svårt att betygsätta “Korsett”. Styrkan är, förutom det vackra filmfotot och Krieps, en intressant variant på kostymdramegenren då moderna element smugits in. Inte lika uppenbart som i "Dickinson"-serien, utan här smälter det gamla och det nya ihop till en sömlös enhet. Vilket är passande eftersom “Korsett” är en modern fundering över vad som skulle kunna ha skett i den vackra kejsarinnans huvud när hennes 40 år börjat tära på utseendet.

 

För “Korsett” är inte historietrogen alls. Sissi låter sig filmas många år innan rörliga bilder uppfunnits. Hennes doktor ger henne heroin, vilket inte fanns tillgängligt där och då. Hon lämnar rummet med långfingret upp, en modern gest. Framför allt är filmen befriad från de obligatoriska melodrama-stråktonerna, som ersatts av moderna visor. Resultatet ger ett intressant berättargrepp, och efterlämnar starka bildintryck som trots känslodistansen gör filmen väl värd att se.